Bara de som ägnat sig åt kraftfull självinbillning, de som ihärdigt arbetat med att om och om igen intala sig hur allt ligger till, vågar med säkerhet säga att de känner sig själva.

Förvisso kan man säga att man är på ett visst sätt, förutsäga hur man kommer att reagera inför en del saker, veta vad man tycker, till och med utan att ha direkt fel fälla ett omdöme om sig själv som människa; jag är rätt generös, jag har svårt för stillasittande, jag trivs bäst i stugan, i skogen, jag är ingen festmänniska, jag är si, jag är så. Men att förväxla det med självkännedom tror jag inte man ska göra.

Eller också har jag fel.

Kanske är det just så konkret att vi bestämmer och definierar oss i hög grad direkt i förhållande till det som går att ta på, naturen, kroppsrörelser, bestämda och handfasta glädjeämnen, hatobjekt.

Vi är det vi kan uttala oss om.

Men det andra då? Det vi inte kan sätta ord på?

Skrymslen och skuggor som vi anar, outforskade vrår av historia, minnen och känslor. Det är sannerligen inte konkret. Inte för mig, just nu, i alla fall. Kanske blir det precis lika enkelt och synliggjort som det andra när man väl dragit fram det och satt ficklampan i ansiktet på det. Jag vet inte. Kanske vissa saker ska få ligga kvar och vara dolda? Är det ens möjligt eller önskvärt att lysa upp allt?

Varje människa är bara halv brukar det heta, det saknas oss en halva. Den delen kan uppfyllas av en annan människa, komplementet, den som också blir hel av dig utifrån sig själv som subjekt. Sådana idéer är naturliga. Vi är så komplexa i våra tankeliv att saknad och tomhet är naturliga och självklara inslag. Vi vill väl fylla tomheten och prata bort saknaden, ersätta det förlorade.