I Tyskland efter kriget fanns det många människor som

stött Hitler och
krigat för honom,
ockuperat andra länder,
aktivt deltagit i utrensningar och förföljelser.

Eller

som vänt bort blicken när judar och andra systematiskt mördades och politiska motståndare fängslades, dödades eller tvingades till förnedrande exil.
Hållit för öronen, upprepat lögner och halvsanningar om serverade av nazisterna som ett slags mantra till försvar för sin egen omänsklighet.

Jag undrar ständigt hur de hanterade sig själva efteråt.

Då när de plötsligt stod som förlorare i en värld som unisont fördömde nazismen och dess illgärningar, vilka dessutom blev mer och mer tydliga och kom fram i offentlighetens ljus.

Kunde människor verkligen gömma sig bakom ’jag visste ingenting’ eller ’jag lydde bara order’?

Att använda sådant mot andras anklagelser, domstol eller inte, är en sak, men det kan väl aldrig ha fungerat i förhållande till deras egna samveten och deras egen skuld och skam?

Inte ens ett passivt medlöperi och skulden i den kan man väl förtränga?

Och inte kan man väl hävda sin egen okunnighet när det var fullt möjligt att faktiskt fatta vad som pågick?

Under själva kriget var det säkert mycket av desinformation överallt, men

dessförinnan, i Tyskland.
Allt som skedde då,
det var sannerligen inte osynligt eller undangömt.
Det var ju själva idén med nazisternas terror,
att öppet skrämma till tystnad och lydnad, inordning i ledet.

Sanningsskildrare fanns under den tiden. Motstånd mot lögner var tillgängliga för den som ville veta.

Hur kan man då efteråt se sig själv i ögonen när man inser att man borde förstått konsekvenserna av sin egen anpasslighet, undfallenhet eller till och med halvöppna sympatiserande?

Inte vill vi väl göra om allt det där? Idag kan  varken du eller jag skylla på okunnighet om vad som pågår.