Graven

En lördag i tidig november tog vi bilen, A och jag, och åkte till Näskotts kyrka för att se om vi kunde hitta Arthur Magnussons grav. Blåsten från fredagen hade lagt sig något och solen sken. Ett tunt lager av förvintersnö hade lagt sig över kyrkogårdens stenar och gångar. Det var inte så där gnistrande som det kan vara under högvintern, men heller inte så grinigt kallt som det kan vara under oktober. Vi gick metodiskt tillväga, vandrade fram och tillbaka mellan stenarna och kontrollerade namn.

De första raderna till vänster framför kyrkan var för gamla för att kunna stämma. Men vi hittade två gravar med E:s ganska ovanliga efternamn. Säkert släktingar. Tog foto av stenarna och tänkte att jag skulle fråga vid tillfälle. De många gravarna till höger framför kyrkan visade sig också vara fel tidsålder, men vi läste av alla namn ändå, och det blev många fotspår i snön. Jag böjde mig ner då och då och sopade av snön från en liggande sten för att kunna se texten. Ibland var den nästan försvunnen, utplånad av väder och vind. Emellanåt dolde grön eller grå mossa namn och årtal.

Vi fortsatte upp jämsides med kyrkan där fler gravrader fanns. Först hamnade vi bland de senast döda. Tjugohundratalets begravningar, där sorgen ännu är närvarande. Vi delade upp oss lite mer och jag kunde se A sicksacka bakom de låga häckarna längre bort. Jag ökade takten för jag tänkte att hon skulle ledsna på att vara här och leta. Det är ju trots allt mitt projekt, detta med Arthur, inte hennes.

Redan förra vintern var jag här, fast ensam. Då låg snön djup och det var ingen mening att ens försöka hitta graven och jag lovade mig att återvända på sommaren. Men det blev inte av vilket säkert hade att göra med att mitt skrivande gått i lås. A trodde inte riktigt på mitt sätt att gripa mig an uppgiften, hon hade fått läsa lite och jag frågade om anslaget, stilen. Men hon var inte nöjd och eftersom jag kunde förstå vad hon menade blev jag först nedslagen och förlorade lite fart. Fick börja om från början.

Men nu var vi här i alla fall och det kändes lite inspirerande att plötsligt inse att jag sprungit på Mus-Olles grav, eller Per-Olof Nilsson som han hette. Han har en förhållandevis stor sten i en mittenrad och har ju med Arthur att göra.

Våra fotspår gick fram och tillbaka över hela kyrkogården och den som fick syn på dem skulle nog omedelbart förstå att det handlade om ett intensivt sökande.  Jag rörde mig uppåt igen för att kontrollera gravarna som hade den imponerande och välklippta granhäcken i ryggen. Och där, i början av raden: Magnus Olssons familjegrav. Arthurs pappa, tänkte jag. Inga årtal, inga andra namn. Lovisa, Arthurs mamma var utelämnad.

Vid sidan av den stående stenen med faderns namn, en mindre, liggande. Bruna löv och döda kvistar, aningen snö. Jag viker bort grenar och borstar bort det vita med vanten. ”Skriftställare Arthur Magnusson 1902-1975”. Jag gestikulerar och ropar till A. Jag har hittat honom! Hon vinkar tillbaka och kommer. Vi pratar en stund och jag fotograferar. Det känns bra att ha hittat honom. Men hans mamma är borta. A menade att det ofta var så förr. Det så vanliga osynliggörandet av kvinnor. Och inga årtal på föräldrarnas död. Vill jag veta det måste jag gå till kyrkböckerna.

På hemvägen stannar vi till på macken vid Krokomsporten och köper en liter mjölk. Vi tar en annan väg hem, åker över Dvärsätt.  Jag pekar på den där virveln ute på Storsjön som man ser från bron närmast byn. Den som jag tror har att göra med kraftverkstunneln.