Under åren har jag då och då fått för mig att göra tolkningar av Bob Dylans texter. Den första gjorde jag redan i mitten av 1960-talet. Det var ”Tomorrow is a long time” som jag kallade ”Om det inte var så länge till imorgon”. Hade precis lärt mig fingerspelstekniken som kallas three-picking. På den tiden fanns inga datorer så jag skrev för hand i ett anteckningsblock. Detta försvann i samband med nån översvämning i pappas källare, eller om det var inbrott. Kanske kan jag lyckas rekonstruera den vad det lider. Jag sjöng den ju ofta så minnet kanske kommer tillbaka. Detta var alltså långt före Ulf Dagebys tolkning som kom 1972: ”Men bara om min älskade väntar”.

Mera nutida tolkningar jag gjort är ”To Ramona”: ”Kom närmare älskling” (2022-23).

Kom närmare älskling, slut ögonen sakta och känn
hur sorgen viker undan och du är hos mig igen
Ja, staden må blomma av liv men också döden är här
Och det är ingen mening försöka förstå sånt
och jag har inga ord för det där

Jag kysser dig stilla, dina brustna läppar, och din hud blir elektrisk som då
Ännu en tid ska jag vila hos dig, fast vi vet att det inte kan gå
Och det plågar mig min kära att se dig försöka bli del av nåt som inte finns
Det är en drömvärld av tomhet,intriger och dumhet
som dödar allt fint du ännu minns

Du har matats med pladder,ditt sinne förmörkas, och jag
märker du slits mellan viljan att stanna och fly hem redan idag
Slutet är nära, du har lurats att tro det, att din värld är på väg att förgås
Men här finns inga hot, inga slag att ta emot,
Du bara drunknar i hur dåligt du mår

Har hört dig säga många gånger att du är bättre än ingen och ingen är bättre än du
Om du verkligen tror det har du inget att vinna och inget att mista just nu
Ur falskhet och fulhet du vet att ditt svårmod blir till
Det stör dig och gör dig, får dig att tro
du måste vara som andra vill

Jag kan fortsätta prata men orden blir stoft, virvlar bort
Och djupt inom mig känns hjälpen lönlös och livet, ja du vet, det är kort
Allting går vidare, allting förändras, men älskade, gör som du vill
Och kanske en dag, så är det jag
som kommer hit och gråter hos dig

Här är en tolkning av ”Meet me in the morning” som Dylan valde att ha med på ”Blood on the tracks” istället för ”Call letter blues” som egentligen är samma låt. Den sistnämnda är en otroligt fin text. Övergivenhet och förtvivlan. Lämnad med barnen. Men inget av den hämndlusta som ofta präglade gamla bluestexter, där den svekfulla kvinnan alternativt skulle skjutas, misshandlas eller med våld tvingas tillbaka. Tog mig friheten att lägga in versen där barnen nämns i översättningen nedan.
”Meet me in the morning” är också vacker, min tolkning är dock betydligt friare än ”To Ramona” där jag försöker fånga både känsla och uttryck och följa Dylans verser. Här är det egentligen bara några rader som följer Dylan även om jag förvandlat ”… 56th and Wabasha” (vägar i Minnesota) till ”… hörnet av Prästgatan och torget” (Östersund). Samt ”They say the darkest hour, is right before the dawn” – ”Dom säger mörkret är som svartast, just när dagen bryter fram”. (2023-24). Medan Dylans uppmaning om att mötas riktar sig till den älskade som försvunnit, har jag valt en manlig vän. Kvinnan har ju dragit till Göteborg… 😉

Möt mig imorgon bitti, i hörnet av Prästgatan och torget
Möt mig i morgon bitti, jag ska berätta nåt riktigt sorgligt
Du vet kvinnan som jag älskar, hon har dragit till Göteborg

Dom säger att mörkret är som svartast, just när dagen bryter fram
Inte vet jag om det stämmer, men svärta har blivit mitt mellannamn
Nu när hon har försvunnit, och ligger i nån annans famn

Barnen frågar efter mamma, jag säger, mamma kommer snart
Om det ändå vore sant, ja, det hade varit underbart
Men hon kommer inte tillbaka, det är alltför uppenbart

Jag trodde hon var lycklig, för hennes skull jag gjorde allt
Men det betyder inget alls nu, min värld är borta i alla fall
Det är frost i hela kroppen, allt är vinter, dött och kallt

Så möt mig nervid torget, kom imorgon, kom i tid,
Ja, möt mig i morgon bitti, vi dricker kaffe på nåt fik ,
Det blir sista gången du ser mig, jag kommer aldrig mera hit

Jag försvinner vid horisonten, borta där solen har sin gång.
Där månen går sin stilla ban och tystnaden är en sång
Kanske har jag tappat förståndet, och jag drunknar i det blå