Människan som art är optimistisk till sin karaktär snarare än tvärtom. Annars skulle vi nog inte ha befolkat de mest underliga och svårartade platser där vi finns. Boplatser i norr med kyla och isvindar, värme och torka på andra platser. Vi tycks bära med oss en obändig känsla av att saker och ting nog ska ordna sig, en föreställning som inte lätt låter sig nedbrytas. Kanske finns det alltid livshopp, förtröstan om att förändring till det bättre är möjlig, magiskt underbart tänkande som bär oss.

Och ändå.

Allting kan tyckas synnerligen svårt. Att leva, att älska, att dö. Att förstå och förhålla sig till livet, dess vidunderlighet, dess orimlighet, dess gåtfulla och samtidigt grå realistiska sida.

Kärleken. Hur den övermannar oss, dränker oss i ljuvlighet, lyfter oss mot ljus och förtröstan.
Eller plågar oss med sin frånvaro. Lämnar oss att falla.

Ständigt detta fallande. I kärleken finns det yttersta fallet. Ibland mot vansinnet.
Man kan känna skräck för detta. Uppleva både livet och kärleken som ett hot om att rasa ner i mörker.
Eller ett löfte: Släpp taget vid stupet och sedan vila, sluta kämpa, bara stillhet, uppgivenhet.

Berättelser om dessa saker måste alltid vackla på gränsen mot galenskapen och det magiska, ostadigt luta sig mot både uppgivenhet och förtvivlad upproriskhet.

Berättelser, tror jag, är våra trevande försök att förhålla oss till livet, kärleken och döden. Man prövar sig fram i historierna i hopp om att någonstans få en glimt, finna en ton, någonting att hålla sig i. Något som, åtminstone för stunden, kan representera en slags sanning. Även om vi vet att denna strax kan komma att vittra bort. Berättelser som ett vacklande, en osäkerhet. Kanske kan de ändå ge oss en bättre förmåga att uthärda trots att vår förståelse av livet, kärleken och döden alltid kommer att förbli ytlig och ofullkomlig.