Arthur Magnusson skrev en följetongsroman som publicerades i Ny Dag 1931 och som delvis hade självbiografisk bakgrund. Bilderna av huvudpersonens föräldrar och släkt som var djupt religiösa är allt annat än positiv. Så här har jag skrivit hittills:

”Romanen kan utan tvivel kallas en uppgörelse med religion (och förstås kapitalismen), och man kan väl misstänka att Arthurs föräldrar var måttligt roade, om de nu läste vad han skrev. Hans skrivande verkar dock inte ha åstadkommit någon allvarlig brytning i stil med den som beskrivs i romanen. I ett långt brev till mamma på Mors dag 1927, skaldar Arthur bland annat:

…
Så mycket ville jag ha sagt
men har ej orden i min makt,
att tolka all din kärlek stor
och allt vad gott du gett mig, mor
…
Min tanke är ej din, o mor,
dock är din kärlek lika stor,
Du är blott skapt för ro och frid,
För god och vek för världens strid.
…
Men ordet mitt är menat ömt,
Din kärlek har jag inte glömt
En modersfamn, som väntar mig,
jag vet så väl jag har hos dig,
Vad väg i världen än jag går
och på vad bana in jag slår…

Visserligen är detta skrivet innan romanen publicerades, men det antyder väl ändå att det, trots de skilda världsbilder Arthur och föräldrarna hade, fanns en tydlig och stark kärlek mellan dem. Det var band som förmodligen stod pall för rallarsvingarna mot religionen i ”Gudarnas klor”. När Arthur blivit sjuk i Moskva och återvände till Ytterån 1928 var han uppenbarligen välkommen till hemmet. Släktporträtten i romanen var möjligen fjärran från det som Arthur i verkligheten upplevde hemma, och förmodligen visste föräldrarna detta.”