Kalhuggarmarodörerna har visserligen märkt ut stigen,
lämnat högstubbar,
och därmed på ett sätt bevarat den,
men ändå,

när jag går leden som förr slingrade genom den täta, gamla skogen ner mot ån,
synes mig allt märkligt förändrat.

Och trots att jag känner igen varje steg jag tar,
en vattenfylld håla,
en rotformation man måste kliva över,
en sten med särskilt grön mossa,

undrar jag.

Ringlade stigen verkligen fram på just detta vis?
Vek den inte av lite mer till höger efter myrstacken?
Nog tycker jag mig minnas en liten kulle där vid kanten av myren.
Så besynnerligt brant det förefaller nu när träden är borta
och marken framträder i all sin nakenhet,
utan möjlighet att skyla sig.

Korpens rop ekar över hygget.
Nya upptäckter där skövlarnas maskiner gått fram.
Nya perspektiv i dödens spår.