Skrivkrampstexter 1 – Susanna Alakoski

Under en period av skrivkramp satte jag mig ändå ner en timme tidigt på morgonen varje dag och skrev – utan annat mål än att det skulle bli text under en timme. Ibland fick jag bara berätta vad jag gjort dagen innan, andra gånger blev det mer reflekterande text kring något. Men det blev text – det var viktigast. 2-3 sidor per dag. Det hjälpte. Den här texten fick jag för mig att återvända till idag. Några reflektioner om Susanna Alakoskis ”Oktober i Fattig-Sverige”.

”Glänta 3-4/2011 var ett temanummer om engagemang. Anders Johansson inledande artikel om tumrullning gjorde mig bara irriterad. Mycket rundsnack och det ändade väl mest i uppgivenhet, en von-oben-uppgivenhet. Kanske cynikerns position?

Nina Björk skriver om känslan av vrede som drivkraft för engagemanget och ligger mycket mer i linje med mig själv. Sätter upp motsättningar mellan konkreta fakta, rika och fattiga, hunger och överflöd och så vidare. Det klingar också mer likt Alakoski vars senaste bok ”Oktober i Fattigsverige” jag just avslutat. Det är en stark självbiografisk dagbok, ibland nästan outhärdlig. Hennes beskrivning av fattigdom och uppväxt, det gradvisa upptäckandet av hur det var, minnets otillräcklighet, socialjournalernas perspektiv, de ständiga magproblemen, närheten till sammanbrott, oron som en fattigdomens ständiga följeslagare, allt detta påverkar mig starkt och jag känner mig befryndad med hennes ilska och upprördhet. Och så detta oupphörliga, nästan fanatiska, fokus på människor som har det svårt. Den hemlösa som hon kallar Annika, de namnlösa som fryser ihjäl, att inte kunna låta bli att tänka på de hemlösa när man hör väderleksrapporten som talar om regn och kyla. Alakoski kan inte släppa det. Hon konstaterar att krogmomsen kostat fem miljarder medan hemlöshetsproblemet kunde lösas med en miljard enligt forskare. Och så blir man orolig för henne, hur hon mår, man sympatiserar, förstår vad hon menar när hon berättar vad det innebär att vara ”barn i liknande situation”.

Men texten låter mig inte bli upptagen och uppslukad av allt hennes privata, den tvingar mig att se samhället. För trots att det är en sådan självbiografisk bok där man ibland får veta lite väl mycket till exempel om hennes barn, är det inte det som är viktigt, utan blicken är riktad på samhället, sociala problem, människorna i utsatta situationer, vuxna och barn. Och hon lyckas tvinna samman det personliga och privata med samhället på ett sätt jag inte sett förut.

Hon sätter också begreppet ”frivillighet” under luppen. Hur frivilligt var det att flytta hemifrån vid sexton års ålder, att ligga med pojkvännen, att sova hos kompisar… Hur det där individuella frivillighetsproklamerandet blir en berättelse som man också tror på tills kroppen skriker ut något annat. Man tänker, menar Alakoski, att man har gjort saker av fri vilja medan det i själva verket kanske varit flykt eller yttre omständigheter som tvingat en. Över huvud taget betonas idag individens fria vilja och valfrihet medan en sådan ofta kan vara en fullständig chimär för en del människor. Hur kan den fattige välja att bli rik? En eller annan fattig kanske kan det men det gör inte mantrat om valfrihet mera sant.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.