Om metaforer

Ibland blir jag väl lite överdriven, men jag tänker mycket på hur jag förhåller mig till språket. Så några reflektioner om metaforer och specifikt de som har med naturen att göra kommer här.

”Människan har inga rötter, hon har fötter” sa en kollega till mig en gång. Han sa också: ”Jag är väl ingen jävla växt!”, tillade han skämtsamt.

Vi kom aldrig att tala mer djupgående om vad detta kunde tänkas betyda. Jag tolkade honom – med hans flyktingbakgrund – så att det som egentligen mest utmärker människan är hennes förmåga till förflyttning och överlevnad, snarare än hennes strävan att vara kvar på en och samma plats. Det är inte svårt att sympatisera med detta. Människan har sannerligen brett ut sig över hela jordklotet och anpassat sig till de mest skiftande förhållanden, från kylan i norr till värmen i söder, från öst till väst, förflyttat sig till fots och med flytetyg. I dessa flyktingtider visar många människor från andra länder en enastående förmåga att skapa sig rimliga liv på nya platser, till och med där de av alltför många idag, även i Sverige, blir utsatta för rasism och diskriminering. Så visst har vi fötter!

Metaforer om människans karaktär och förhållande till sin individuella historia, sina minnen, är många. Flera ansluter till naturen; det är rötter, årsringar, djur, väder och vind. Det handlar om beteenden (”darra som ett asplöv”, ”sitta och uggla”, ”stolt som en tupp”, ”snabb som vinden”) såväl som egenskaper (”rotad i sin hembygd”, ”blyg som en viol”, ”listig som en räv”, ”envis som en åsna”, ”ett riktigt yrväder”).

När det gäller det där med rötter eller fötter är det något som stör mig. Det första handlar om att människan knappast är bara en enda sak. Om man vill kunde man säga att hon har (och är) både rötter och fötter. Det finns förvisso många som är ”rotade” i sin hembygd, men andra vill flytta på sig och återvänder aldrig till platsen där de föddes eller växte upp. Åter andra har redan under barndomen flyttat runt mycket och har flera möjligheter (eller omöjligheter) att kalla något ”hemma”. Människor som tvingats fly har nog ofta ett ambivalent förhållande till sitt ursprung; de kan älska det nya landet och trivas utmärkt på många sätt. Men de kan också hysa en både nostalgisk och förtvivlad kärlek och längtan till ”hemlandet” och dess levnadssätt.

Om man således framhäver rotmetaforen och glömmer fötterna, blir det för mig lite halvsanning, både vad gäller människans natur och hur enskilda människor fungerar.

Det andra är själva begreppet rot. Metaforen säger att människan, likt en växt, har rötter, är fast förankrad i jorden, eventuellt utan möjlighet att komma loss utan att dö av rotlöshet.

Mina invändningar och reflektioner är flera.

Metaforen tar inte hänsyn till att det finns växter som har luftrötter eller hur sådana luftrötter ibland förvandlas till ”vanliga” rötter (som hos Banyanträdet). Här har vi en intressant aspekt av rotliknelsen; hur den rörliga luftroten når marken och förankras där, samtidigt som växten fortsätter att producera nya luftrötter (rörelse, förflyttning, utbredning). Men denna aspekt finns inte i den vanliga betydelsen av att vara ”rotad”.

Rotens betydelse för, och förhållande till, växten är också lite olika för skilda växter. Men även för svampar (som inte räknas som växt). De svampar vi ser och eventuellt plockar i skogen är bara något högst tillfälligt, det mesta av svamparna är rötterna, mycelet. Det är livsviktigt för många växter och för nedbrytning av organiskt material. Här kanske man kan se roten som den egentliga, grundläggande livsformen, snarare än den kortlivade, men goda trattkantarellen.

Kanske är det också så med många växter, att roten är viktigast. Morot, pepparrot, potatisknölen… Att vara ”rotad” som en potatisväxt är knappast det man tänker på. Men här kunde finnas helt andra möjligheter att associera: upplockad som en potatis, blasten slängd för att multna, den skarpa smaken av pepparroten, moroten som måste gallras…

Inte heller denna infallsvinkel finns med i rotmetaforen även om den kanske kunde göra det.

Vidare: Det är egentligen underligt att använda rotmetaforen då jag inbillar mig att det man egentligen menar är att en plats är betydelsefull, att den ingår i ens personliga historia, karaktär och personlighet. Att en plats, eller flera, på det viset är en del en själv är ju inte märkligt, inte heller att vissa av dem, kanske den där man växte upp, är viktigare än andra. Varför det skulle handla om att man har rötter är för mig främmande. Varför ska man förklara sin kärlek, sin goda känsla, sina fina upplevelser och minnen, med rotmetaforen? Är det en känsla av att sitta fast? Att inte komma därifrån? Och tolkar man detta positivt eller negativt?

Ytterligare en kommentar: ”Sverigedemokraterna har sina rötter i nazismen”, är inte bara ett vanligt påstående, det är också sant. Men inte heller här är metaforen bra. Vilken slags rötter är det? Nazismen är mycelet och partiet svampen? Nazismen är sättpotatisen och partiet är blasten? Skämt åsido föreslår jag i detta fall att man säger som det är i stället för att prata om rötter: När SD bildades fanns det en klar anknytning till nazismen, man kan till och med säga att partiet har sitt ursprung i den ideologin.

En annan naturmetafor är den om att människan, liksom träden, har årsringar. En sympatisk liknelse i den meningen att den syftar till att visa att vi inom oss har alla våra åldrar, samtidigt. Vi kan därför ha tillgång till dessa om vi är öppna för det, bejakar barnet eller ungdomen i oss. Det kan göra oss mer hela, skulle man kunna säga.

Mirjam Tuominen skriver om något liknande i sin novell ”Jan & Marietta”. Hon låter en häxa berätta om sina tankar:

Människan var i själva verket en enhet för allt som levde, hon bestod inte endast av det rent mänskliga, hennes särart var just att hon inom sig hade berg och sjöar. Fält och ängar, skogar och öknar, jord och hav, spegelbilden av varje djur och varje växt”.

Tuominen har också en bild av hur varje människa inom sig har ett träd, ett område som häxan beskriver som ett ”… fridlyst, stilla område, som kunde hjälpa henne att återhämta balansen”. Hon skriver om olika slags träd, sådana som kan böja sig för vinden eller stå starkt och ibland brytas. Allt som allt vackra metaforer som väcker tankar om människans natur och förhållande till sin omvärld.

Men åter till årsringarna. Denna liknelse haltar något trots att den är tilltalande med sin idé om att vi har all vår historia inom oss, tillgänglig om vi bara vill och kan.

Årsringar hos ett träd är fasta och oföränderliga. Den årsring som skapats förändras inte. Så är det inte med oss människor. Våra minnen av barndom och andra upplevelser befinner sig i ständig förändring. Inte för inte skrivs det böcker som Kjell Espmarks ”Minnena ljuger”. Han säger att vi minns bakåt ”i ljuset av de vi blev”. Således är de årsringar vi människor bär inom oss rörliga, föränderliga i samspelet med andra och i en eftertanke som skiftar fokus beroende på våra personliga omständigheter.

Ett träd kan ruttna och dö inifrån sin kärna, de första årsringarna, det vet alla som agerat skogsarbetare. På så vis kan förstås förändring ske även inom ett träd, årsringar försvinna i sin ursprungliga form. Det är ju likt oss människor, men kanske inte när det gäller de innersta ringarna. När vi blir gamla brukar barndomen bli, eller åtminstone uppfattas bli, tydligare och viktigare, snarare än ruttna bort. Gamla minnen dyker upp, de senaste årsringarna blir mindre betydelsefulla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.