Skrivkrampstexter 2 – Hem tar tid

Under en period av skrivkramp satte jag mig ändå ner en timme tidigt på morgonen varje dag och skrev – utan annat mål än att det skulle bli text under en timme. Ibland berättade jag bara vad jag gjort dagen innan, andra gånger blev det mer reflekterande text kring något. Men det blev text – det var viktigast. 2-3 sidor per dag. Det hjälpte. Det blir ofullständiga tankar, obearbetade reflektioner – men det är ändå text!

Utsikt från Kalmgatan

”Gårdagen blev full av arbete. Jag följde A till tunnelbanan Skärmarbrink på morgonen, men struntade i att promenera längre, för det var ju mörkt och det kändes inte så kul att gå omkring utan att kunna se så mycket av omgivningarna. Det fick bli en promenad efter lunch i stället.

Gick bort längs Johan Printz till där naturen börjar om man säger så. Vi brukar ju ta en runda där och gå till höger direkt nere i backen när man kommit in i ”skogen”. Jag vill inte riktigt kalla det skog, det måste få bli citationstecken. Denna skog är alltför genomkorsad av stigar och den mänskliga närvaron är så påtaglig att det inte är skog för mig. Det är förvisso inte park heller, absolut inte, jag är osäker på vad man ska kalla det. I alla fall gick jag till vänster i stället, ner mot tornet, passerade det och kom ända ner till en stor väg. Där gick jag till höger, mot Hammarby Sjöstad kan man väl säga. Det lutade ytterligare lite nerför och jag stannade vi den stora rondellen där jag kunde se neråt själva sjöstaden, där låg Ica Maxi. In i berget mot höjden var det tunnelöppning och bortöver mot öster uppfart till större väg. Jag vände och började klättringen till Hammarbyhöjden. Nu kunde man bättre förstå namnet. Jag tog inte exakt samma väg tillbaka utan vek av just före tornet och gick upp på Kalmgatan. Det ledde mig så småningom till Petrejusvägen och jag förstod plötsligt hur den gick och det blev ännu klarare när jag kollade kartan efteråt. Den kommer faktiskt ut på Olaus Magnus längre ner.

Sådana promenader ingår i erövrandet av hemkänsla. Definitivt. Men hem tar tid. Promenader och inlärningen av områdets utsträckning och karaktär räcker inte. Det krävs också upplevelser av olika årstider, skiftningarna i trädens och markens utseende beroende på väder och vind måste bli en del av en själv på något vis. Igenkänningen måste bli något mer än bara igenkänning. Nog måste det vara så? Jag vet inte. Vad som konstituerar hem för min del är oklart. Ingår människor? Vilka? Valla på Frösön under så många år, är det hem? Var det någonsin hemma? Östersund som stad måste väl ändå kännas som hemma? Åtminstone säger jag ju ”åka hem” eller liknande? Men så fort jag säger så, blir jag uppmärksam på att jag också har ett hem här på Hammarbyhöjden. Och jag tror att hemkänsla också är beroende av A:s närvaro. Ja, jag vet faktiskt inte. Vad är det för känslor som man förväntas uppleva när det gäller hem? Uttrycket hemmets lugna vrå, känner jag mig befryndad med. Kan direkt tänka på hur skönt det är att komma innanför dörren, särskilt i sällskap med A, kanske är det egentligen en förutsättning att hon är med? När man låser upp dörren och kliver in. Då blir det en härlig suck. Skönt att vara hemma igen, få av sig skorna, hänga av sig jackan, ställa ner kassen med mat, sjunka ner i fåtölj eller slänga sig på sängen och pusta. A kollar blommorna eller posten. Där finns definitivt känslor; avslappning, lugn, stilla glädje. Är det sådant som är hemkänsla? Jag vet inte.

Arbetsdagen ägnades först åt att läsa novelltexter som ska kommenteras. Har inte bestämt hur ännu, men lutar åt att det blir åtminstone två gemensamma reflektioner som gäller alla. Först något om att det var roligt att läsa texterna i största allmänhet, deras olika karaktär etc. Därefter också något om att en del av dem tycktes vara mycket nära författarna själva och att det fyllde mig med respekt och kanske också tacksamhet över att få läsa. Hur de individuella kommentarerna ska se ut får jag se. Det behöver väl sägas något om att det är intressant att först skriva en text, låta den vila och därefter lägga på några särskilda glasögon, i det här fallet kolla vilka starka ord som karaktäriserar de beskrivna upplevelserna. Kanske kan jag också nämna något om mina egna erfarenheter av att läsa egna texter. Om hur svårt det är att vara kritisk på ett vettigt och konstruktivt sätt. Hur man måste vara hänsynslöst ärlig å ena sidan och å den andra är så förälskad i sina formuleringar att det inte går att se bristerna. Är det så det är, förälskad? Jag tror inte det för min egen del, det är något annat. Texten ska vara utan sådana brister att det kan klandras. Igenkännandes glädje, att man lägger in mer i texten än som står där och att man som författare gör det på ett speciellt sätt, inte som en läsare vilken som helst. Jaja, vi får se vad jag får ihop. ”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.