Det är inte bara det att jag ligger på golvet med rosa utsvängda byxor, jag glittrar också spefullt med ögonen som för dagen är försedda med intensivt blågnistrande kontaktlinser.

I fickan har jag mitt gosedjur och min hjässa skiner som ett nybonat golv.

Å, detta rakade huvudmode! Vilken lättnad, vilken lycka!

Alla mina tankar – både goda och fula – avläses direkt på skallen. Bilder och texter böljar fram i färg eller svartvitt – varje människa kunde vara en levande biograf! Där utspelas hela livet i fragment och sammanhang för vem som helst att titta på. Ljudproblemet löser vi genom intensiteten i överföringen som skapar direktkontakt mellan de hjärnor som vill interagera. Du lever helt enkelt den andres liv, ser allt, hör allt, känner allt.

Vilken totalitet, vilken upplevelse.

Vilket utsuddande av jagets gränser.

Är det inte i själva verket så att något smygande, men omvälvande hänt? Något som fått alla att omvärdera mycket.

Tingen tycks allt oftare liksom så tomma, stundtals flyter de ihop med varandra till formlösa färgblandningar inför våra ögon. De rör sig som vågor, i och ur varandra för att slutligen på något övergivet sätt återta sin ursprungliga form och färg.

För kärleks skull lever vi – javisst.
Men där finns också denna nya tvekande övertygelse om att världen inte är sådan vi trott.

Dröm och verklighet, skiljelinjen mellan dig och mig, och det som är utanför, kanske allt bara är påhitt. Och visst kan även det uppdiktade vara nog så verkligt, åtminstone i sina konsekvenser.

Ett spårvagnsekipage rör sig mot hållplatsen där jag sitter.
Spår och metallhjul kommer inte riktigt överens, argumenterar irriterat med ett skärande ljud.

Jag kisar med ögonen. Vagnarna ändrar omedelbart form,
blir diffusa, börjar röra sig i ultrarapid.

Ljudet försvinner.
Främre spårvagnen stannar långsamt upp medan den bakre fortsätter in i den framför.

De glider så tyst,
så tyst in i varandra, sammansmälter till ett enda ETT.

Inget krossande, inget kraschande.
De upptar varandra i sig.
Den ena är den andra och den andra är den ena. Samtidigt.

Det är så det är.
Allt är ETT.

Också dröm och verklighet hänger ihop på det viset.
De kör likt spårvagnar in i varandra och förenas till ett och samma.

Gränser är bara vad vi gör dem till.
Om vi väljer bort dem upphör de att existera och allt blir ETT.

Så avslöjas världens sanna natur.
Kaos, tillfällighet och själens obotliga ensamhet

Jag öppnar försiktigt mina halvslutna ögon
Spårvagnarna upplöses i pyttesmå blåvita konfettifragment
de börjar ett stilla singlande mot mitt ansikte

Slickar i mig bitarna.
De smakar salt, ungefär som tårar.
Väldigt mycket som tårar

Världen är inte för mig. Det är så det är
Drömmen får duga
Även om det råkar bli så att jag endast medverkar i andras drömmar

Sådant får man stå ut med