Först hade jag tänkt skriva ett brev. Det kunde ha börjat med att jag betygade hur mycket hon betytt för mig. Att hon var en underbar och fin människa, en som verkligen var värd kärlek. Jag såg till och med framför mig hur jag bifogade en ros i kuvertet, hon älskade rosor.

Men längre än en tanke blev det inte. Herregud, så fegt. Och löjligt. Nej, detta gick inte. Så gör man inte.

Jag fällde ut stödet på cykeln och ställde ifrån mig den bruna bagen på parkbänken. Kaffet i termosen hade jag gjort själv, men limpsmörgåsarna med tunna skivor av stekt falukorv var mammas verk. De låg i plåtlådan, inpackade i smörpapper. Dessutom hade hon lagt ner en sötsliskig banan fast hon vet att jag inte gillar dem, man får en sådan obehaglig beläggning på tänderna. Mamma tjatar om att de är nyttiga, matiga och hygieniska.

På andra sidan kanalens skitiga vatten stävade tågen in mot Malmö Central, och bortom stationshuset fanns Centrumlinjens billiga färjor till Köpenhamn, även om de inte syntes härifrån. Första fyllan i Nyhavn, på Elefantöl. Ja, jävlar.

Kockums väldiga kranar var svarta kontraster mot den blå himlen ytterligare ett bra stycke bortöver. Klockan var inte tolv ännu så det var gott om tid. ”Kom två”, hade förmannen sagt. ”Inte fem över.” Den vinken var lätt att fatta.

Solen gassade och det var sent i juli. Länge sedan det regnat. Gräset längs kanalkanten var sönderbränt. Jag tog av mig jeansjackan och slängde den över cykelramen. Fick fram ett skrynkligt paket John Silver utan filter, petade fram en cigarett, tände den och satte mig.

Bänken stod vänd med ryggen åt det håll Elisabeth skulle komma från, sommarjobbet med utvecklingsstörda. Jag reste sig, tittade bortöver, tog några steg, sparkade i gruset så det dammade, satte mig igen, spottade ut en tobaksflaga, fimpade och tände en ny cigg. Det var den sista.

Jag har aldrig gjort slut med en tjej förut. Inte heller har jag varit så vanvettigt förälskad tidigare. Det är verkligen inget fel på Elisabeth, inte alls. Hon är snygg, jag gillar hennes långa bruna hår, och herregud, brösten, som ännu var lätta att föreställa sig och till och med känna i händerna. De hade visserligen inte legat med varandra, men det hade bara varit en tidsfråga. Nu skulle det aldrig bli av.

Jag harklade mig, fimpade igen och klev upp. Vafan är klockan? Det tog emot att tänka på Elisabeth sådär, för hela jag var liksom uppfylld av en annan. En ny, väldigt annorlunda tjej.

Men jag var tvungen att göra slut med Elisabeth först. Öga mot öga. Det var så man gjorde, det var hederligt, jag ville sannerligen vara reko på det viset. Inte för att jag hade lovat Elisabeth något, evig kärlek eller så, över huvud taget hade vi inte pratat så mycket, bara blivit ihop.

Man kan undra vad vi fått ut av varandra egentligen, tänkte jag. Det var så helt annorlunda med Berit.

Fy fan, göra slut och vara kär samtidigt. Vilken jävla blandning.

Jag satt framåtlutad på bänken med huvudet mellan händerna när Elisabeth kom. Hennes beröring var så lätt och röstens hej så stillsamt, men ändå sprätte jag till och flög upp.

(Ur kommande)

Malmö, centralen