En slags självbiografi

Ack, att jag kunnat säga att jag var en östgöte i förskingringen. Jag är ju född i Finspång. Men mina föräldrar var från Närke och vi bodde där inte ens så länge att jag lärt mig gå. Så det fungerar inte.

Ack, att jag kunnat säga att jag var stockholmare. Vi bodde i Hökarängen där jag lekte i sandlådan och blev rädd för en svart hund och upplevde min första skog av tallar och där såg jag en räv. Men mina föräldrar var från Närke, vad nu det har för betydelse, och vi bodde där inte ens så länge att jag började skolan.

Ack, att jag kunnat säga att jag var närking. Med tanke på att mina föräldrar var därifrån kunde det ha fungerat. Och mormor och morfar. Deras lilla fritidsstuga i skogen. Men det blev ett så kort stopp i Örebro.

Ack, att jag kunnat säga att jag var skåning. Där började jag skolan och lärde mig tala skånska. Men två år är för kort tid.

Ack, att jag kunnat säga att jag var västmanlänning. Jag lade av med skånskan, men det blev bara tre år i Västerås, Skultuna och Västerås igen.

Ack, att jag kunnat säga att jag var göteborgare. Återigen: två år räckte inte. Fast dialekten låg mig nära på något sätt. Och länge sa jag att Göteborg var mitt hjärtas stad. Men inte numera.

Ack, att jag kunnat säga att jag var malmöit eller skåning. Kanske fanns chansen när vi återvände. Men jag struntade i dialekten och längtan bort blev till slut för stor, trots att Malmö var mina tonårs stad. Eller kanske därför.

Ack, är jag så norrlänning? I den landsändan har jag bott på flera platser i mitt vuxna liv. Likväl blev jag aldrig västerbottning, norrbottning eller ens jämte trots trettiotre år just där. Fast norrlänning på något vis. Om än tallarna här är annorlunda än i Hökarängen. Är det vemod jag känner över det?

Ack, måste man kalla sig något som pekar på en plats?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.