Arthur Magnusson Brunnsvik 1927

Share Button

Våren 1927

Arthur vaknade på Brunnsviks elevhem, tidigt som vanligt. Utanför fönstret var det vår, slutet av april, solen hade börjat värma, fåglarna sjöng i varenda buske och björkarnas spröda blad var redan större än musöron.

De flesta andra på skolan hade gett sig av, men för Arthur återstod lite jobb i biblioteket så att allt var klart inför sommarkurserna. Men då skulle han inte vara kvar. Egentligen visste han inte alls vad han ville göra. Ingen kallelse från partiet om att komma till någon av tidningarna och ingå i redaktionen trots att han skickat material regelbundet i flera år. En hel del blev förvisso publicerat, men han ville ha en mer fast plats någonstans.

Fast just den här morgonen var det inte det han tänkte på i första hand. Medan han ännu låg i sängen och sträckte på sig anfölls han mycket plötsligt av en sådan häftig längtan efter Terese. Det var flera månader sedan han hört av henne och han visste egentligen inte alls var hon var eller vad hon höll på med. Ja, nånstans i Göteborg var hon väl.

Vi hade det fint här, tänkte han. Månskenspromenader och allt annat.

Fast sedan blev hon ihop med en annan. Det brann till i honom av smärta. Det hade verkligen inte varit kul att bli brädad och dessutom av en partikamrat. Den jäveln. Men han hade försökt ljuga inför sig själv om att det fanns annat än kvinnor som var viktigare för att det inte skulle göra alltför ont. Men den lögnen var inte särskilt verkningsfull.

Kanske var det också barndomsvännen Eriks fel att han nu låg och längtade. Hans senaste brev hade innehållit mycket om deras ”privata fruntimmershistorier” som Erik hade uttryckt det.

Arthur skrev tillbaka den 26/4.

”I skrivande stund ser det ut som jag aldrig i livet skulle få något mer av min Tessa. Och det får i så fall inte hjälpas, hon blir i alla fall ingen ljusblå poesi, ty hon var en kamrat, som varit mig till ovärderlig hjälp i såväl partiarbete som annat. Och en säker bolsjevik har det blivit av henne, så jag kan gott börja bearbeta nästa nu. (Men det var i alla fall jävligt att bli brädad. Men vad gör det nu när allt går framåt i Hankan? Världsrevolutionen är i all fall A och Ö; vad däremellan ligger är bara strunt. Som väl är har man en smula sinne för proportioner.”

Men nu, ett par dagar senare, stod han inte ut, hans sinne för proportioner och rimlighet var plötsligt bortblåst. Han måste till Göteborg och se om det inte fanns en chans trots allt. Att det blev de två. Nog tänkte hon på honom ibland. Han reste sig häftigt och gick bort till skrivbordet, bläddrade bland de olika avskedsord han fått från kurskamrater och tog fram det Terese skrivit. ”Tack Magnus för allt trevligt och alla månskenspromenader! På återseende!” Så skrev hon, och hade dessutom med en dikt av Birger Norman om ungdomen; ”… vi unga är ett eget folk…”.

Nog måste det betyda något att hon strukit under ”allt”. Och hon skriver ju ”På återseende”. Med utropstecken. Han kände sig ännu mer beslutsam nu när han länge stirrat på raderna som för att intala sig om att där fanns ett löfte i orden.

Måste kontakta kamraterna i Göteborg också, tänkte han, de kan säkert hjälpa mig med boende. Och så kan jag skriva för Stormklockan lite mer när jag väl är på plats.

Share Button

2 svar på ”Arthur Magnusson Brunnsvik 1927”

  1. Läste med intresse och glädje vad du skrivit om Arthur. Det är så roligt att han inte är bortglömd. Han är en av de personer som tidigt i mitt liv visade på vad folkbildning kan för betydelse för en människa. Mvh Anita Sallnäs

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.