Från ePROVINS >>

Nattfestivalen i Korpilombolo i december 2012 var en upplevelse. Att det över huvud taget finns en festival, för sjunde året i rad, med underrubriken ”Filosofi, litteratur och konst”, är förstås bara det rent underbart. Att sedan resa med Peter Lucas Erixon, Kristina Sandberg och Anita Jacobsson gjorde det hela bara så mycket bättre. Fick också tillfälle att träffa Mikael Niemi, som kom ner (!) från Pajala, det var en trevlig bekantskap.

En resa till Korpilombolo är i sig minst sagt ett äventyr. Gick och lade mig tidigt på måndagkvällen i hemstaden Östersund, vilket fick till följd att jag vaknade klockan fyra och var pigg. Gick upp och stökade lite, packade och strök en skjorta. Tjugo i sex kom flygtaxin en timme senare for det lilla planet med sina nitton passagerare norrut från flygplatsen på Frösön. Öronproppar delades ut, det var propellerflyg. Mellanlandning i Umeå och därefter slutdestination Luleå flygplats. Buss in till Luleå centrum och ny buss lite senare mot Korpis, som Mikael Niemi förkortade det. I Luleå sammanstrålade vi alla fyra, så det var gemensam bussresa därifrån. Placerade mig längst fram på övervåningen av bussen och hade en underbar utsikt över det norrbottniska landskapet. Satte på min brors senaste skiva ”Alonsos tune” i lurarna och insåg att musiken passade oerhört bra till detta resande. Det är något med skogen och vägen och snön. Och inte minst den speciella känsla jag får inför det norrbottniska landskapet. Lägg till det ”Brudmarsch efter Bytt-Lasse” spelad på flamencogitarr och cajon.

Jag ringde min bror i Skåne och vi samtalade en stund. Han frågade vad det var som skiljde just de norrbottniska skogarna från till exempel de småländska. Jag blev mer eller mindre svaret skyldigt. Det jag sa var att det för mig mest var känslan, polarnatten, himlens oerhörda välvning, utbredningen, men inte tomheten, inte ödsligheten, och egentligen inte orördheten, för det syns att skogen vårdas, eller skövlas om man så vill, men visst är det ändå någon vildhet som jag knappast upplever i Småland, inte ens i de mörkaste delarna.

Och bussresan fortsatte, ljuset tynade alltmer. Det var halvdager redan vid kvart i två, och vi passerade orter som Råneå, Svartbyn och Morjärv. I Svartbyn fanns en återlämningsstation av det riktigt präktiga och välskötta slaget. Stor skylt. Återvinningsstation. Svartbyn, inte många hus, inte mycket att återvinna kanske, stationen som ett upproriskt uttryck för viljan att stanna kvar och att få finnas i Svartbyn som om allting vore normalt med arbete och försörjning. Men å andra sidan, en hastigt förbipasserande blick kan bedra, kanske det finns ett envist liv i Svartbyn precis som i många andra byar i Norrlands inland.

Foto: Hilkka Pellikka

Slutligen anlände vi till busstationen i Korpis och hittade fram till Värdshuset Tre Sågar. Namnet syftade säkert på fornstora dagar, för mer än ett enda litet sågverk såg vi nog inte. Hotellet var slitet, men välkomnande. Inte var det mycket flytande tvål på mitt rum, inget internet och knappt med varmvatten. Det skulle inte bli någon duschorgie av det mer utsvävande slaget nästa morgon, den saken stod klar.

Kvällen i Medborgarhuset, med framträdande för en tystlåten men skärpt och lyssnande publik, var verkligen speciell. Fin lokal med utmärkt scen, kyligt dock, så framme vid scenen stod det ett par byggfläktar som man körde i pausen. Arrangörerna, som inte bara var ytterligt trevliga, uttryckte också sin glädje över vårt inslag i festivalen och att Norrländska litteratursällskapet bjöd på hela kalaset. Efteråt såldes det böcker och minglades, Mikael och hans fru for hem till Pajala och vi begav oss så småningom i sällskap med ett gäng damer mot värdshuset. Vi ska ta vägen genom hästhagen, sa de. En av dem satte pannlampa på pälsmössan och det var en syn för gudar att se denna äldre kvinna i lång pälskappa krypa under grindstörarna då hon var för kort för att svinga benen över. Hon skrattade så snön yrde. Natten var svart, himlen hög, och snön föll lätt, lätt. Det var tjugo grader kallt, men friskt och skönt.

Efter en god natts sömn visade sig varmvattnet till duschen vara slut. Det blev ett ojande och huvvande och lite skvättande för att lite grann få bort natten från kroppen. Peter Lucas lyckades dock enligt egen utsago få till en ordentlig morgondusch, men han var väl före mig då.

Efter en utmärkt frukost begav vi oss i god tid före sju till busstationen, för vi hade fått höra att det hänt att bussen lämnat Korpis före utsatt tid. Det visade sig att klockan passerade sju utan att någon buss kom. Hon blev kvart över, och vi sökte likt detektiver efter spår i nysnön för att försöka förstå om bussen verkligen lämnat oss redan trots att vi var tidiga. Resultatet: Inget kunde sägas med säkerhet. Men bussen kom till slut. Chauffören förklarade helt lätt och vänligt. ”Nå, men, jo, det var nå fel på andra bussen, så vi fick byta i Pajala, men det är nog allt bra nu, nog är det de nog.”

Och den trygga färden gick mot Luleå medan den svarta polarnatten började vika undan, snön föll åter, lätt, lätt och morgonstjärnan strålade vid horisonten. En sak jag lärde under besöket var att alla innevånare verkade känna till den gamla låten ”Tio mil kvar till Korpilombolo” och att alla givetvis har gjort samma iakttagelse om texten som jag själv, nämligen den att Agneta Fältskog åker tåg. Ett fåfängt företag eftersom det inte finns några räls den vägen.

Nattfestivalen i Korpilombolo, ett enastående initiativ!