Den 10 oktober 2012

Det var en underbar höstdag igår. Vi tog pendeltåget till Sollentuna och promenerade från stationen till Edviks konsthall. En gångväg tog oss till stranden och jag vet inte alls vilket vatten det var. Mälaren? Nej, det är väl Östersjön. En långsmal vik där slottet Edsberg med sin lummiga omgivning ståtar längst in. Vitkindade gäss en masse svepte förbi på låg höjd, skriande, flaxande. A tyckte nästan det var hotfullt, sa att tänk om de skiter – hon sprang i skydd under träd som ännu hade mycket löv, men färgerna sprakade, och marken täckt av gulrött, mycket lönn var det. De tretaggiga blad man så väl känner igen varje höst och som med sina färger markerar den sommarens slut och en ny årstids början. Den vår de svaga kallar höst. Vi upplevde en fin dag. Sol, fåglar, vatten, färger, promenad i okända trakter.

Konsthallen låg på andra sidan viken, det var väl drygt två kilometer från stationen i Sollentuna. Medan Edsbergs slott i princip bara var en enda byggnad, gul och inte särskilt imponerande som slott betraktat, inga tinnar och torn, inget som fick tankarna att gå till borg, riddare eller försvar av viken och vattnet, så var konsthallen en rejäl gård bestående av flera byggnader. Säkert hade det varit en bondgård. Stallet var iordninggjort med vitmålade fräscha spiltor och en fotoutställning där varje spilta hade sitt foto. Den sade mig ingenting. Hade fotografen tagit miljöfoton och sedan jobbat på lite i Photoshop? Ingen aning, det intresserade mig inte.

I själva konsthallen fanns den utställning som A ville se. Jag kände absolut inte till konstnären och A kunde egentligen inte säga varför hon lagt hans namn på minnet; Tom Krestesen. En dansk född 1927 som redan vid 18 års ålder flyttade till Nacka och tydligen bott där sedan dess. Namnet på utställningen var Extas, men det var mycket lite som fick mig att associera till just det. Det som var mest iögonenfallande vara hans groteska mörka ansikten, ibland målade på trä. Hans oljor på duk eller papper, och säkert de på trä också, var mycket gjorda med kniv. Om man gick riktigt nära och såg på de ofta förtvivlade ansiktena upplöstes de och blev bara till ett sammelsurium av färger, ett färgkludd, först på avstånd framträdde det konstnären ville skildra, vilket framgick av namnet på tavlan. ”Ensam” var verkligen stark. ”Inkvisitören” framstod som grym och känslokall. Intill just den senare en målning av den utsatte vars groteska ansikte verkligen utstrålade smärta och utsatthet. Men, som sagt, denna konst måste betraktas på håll. Är det så vi ska tänka om verkligheten också? Att den måste ses på ett avstånd för att framträda på ett sätt som vi kan uppfatta ger den innehåll och mening? Kommer vi för nära upplöses allt och blir obegripligt. Inget förståeligt, bara ett sammelsurium av färger. Det känns som en delvis osäker liknelse. I livet måste nog visa saker vara i verklig närbild, närheten är det som möjliggör tydlighet och förståelse. Hur var det hon sa min gamla metodiklärare på Socialhögskolan i Umeå, kanske var det 1969. ”När man arbetar med människor är det nödvändigt att pendla mellan närhet och distans.”  Och hon åskådliggjorde det genom att fatta tag i höger armled med vänster hand, lät underarmen svänga fram och tillbaka. Det är förvisso något jag återberättat med viss ironi ett antal gånger, men visst hade hon rätt. Empati som är så viktigt att uppleva i en hjälpande relation kräver nog närhet, medan den ibland hjärtlösa och kompromisslösa klarsyn som också behövs för att möjliggöra förändring, också är nödvändig. Och tydligheten åstadkommer helt säkert distans, och möjligen också tvärtom. Det vill säga, klarhet och skärpa kan inte åstadkommas utan ett visst avstånd. Det är väl därför jag tycker att Aase Bergs ord om empati och intelligens är så träffande. De måste båda vara närvarande. Utan det ena blir man omänsklig, utan det andra en amöba.

A fastnade för några landskapsmålningar i olja, hon sa att de gav henne nya infallsvinklar på sitt eget måleri. Du kommer att se detta i mina tavlor, sa hon och såg så där underbar ut som hon ofta gör vid sådana tillfällen. Det är något med munnen, den där skrattgropen höger om munnen. Håret som faller på ett särskilt intagande sätt. Jag kunde förstå vad hon menade, det fanns ett släktskap i dessa abstrakta bilder. Kunde ha varit hon som gjort dem. Och kanske inte. Jag älskar för övrigt när hon målar. Det är något som gör mig så lugn och lycklig. Hon står vid arbetsbordet med penslar och färger, kliver bakåt, gör sina utfall mot dukarna. Jag behöver inte se på henne, hon finns där och just detta försäkrar mig om att livet är värt att leva, att jag är värd att leva. Det är kanske underligt, men så känns det. Jag föreställer mig sitta i däcksstolen framför kaminen och ser henne där borta. Själv skriver jag eller läser.

När vi stod i begrepp att lämna konsthallen tog jag ett mobilfoto av en text på väggen. Tom Kresteson hade tydligen sagt det: Man är en produkt av det man känt, älskat och upplevt. Vi diskuterade det på vägen hem och var inte riktigt befryndade med det sättet att uttrycka sig. Förvisso har kärlek, andra känslor och även upplevelser en betydelse för vilka vi är, men ordet produkt antyder ju att vi är skapade av dessa saker. Att vi inte själva har något med skapandet av oss själva. Produkt är ett dåligt valt ord, människan reduceras till något viljelöst, ett offer för omständigheter, ett resultat. Vi menade nog båda att uttrycket saknar människans obändiga vilja och förmåga att skapa sig själv, att trots omständigheter som borde dragit iväg en åt ett visst håll, göra motstånd och bli något helt annat. Motstånd och egen vilja saknas i uttrycket.

Vi gick arm i arm och livet var gott, solen värmde och vi handlade i Sollentuna centrum. A tyckte jag verkade bli less på handlandet, men det var inte så. Jag bär så gärna både yoghurt och badskum till barnbarnen liksom frukt, mjölk och kryddor. Sex minuter till pendeln gick. Metallsoffan var kall, men tiden gick fort.