samtalsfragment om framtiden

Share Button

Det var en sådan där underbar påsk i år. Med vårväder som gör att man minns varför man är lycklig över att bo i Norrland. Himlen är blå, våra skidor glider fram på Storsjöns is, det frasar mot snön, allt är gnistrande, vi tar oss ner till udden och där skalar vi en apelsin, knaprar på en chokladbit, vänder ansiktena mot solen. Har spänt av skidorna och satt oss bekvämt på knotiga tallrötter som sticker upp i den branta skogssläntens sandjord. Jag blundar, njuter och säger:

–     Fick ett mejl från Gregor. Han undrade om jag ville skriva en text om Norrland och framtiden. Och litteraturen. Till eProvins alltså. Verkar svårt. Vad vet jag om det? Tror mitt perspektiv är så begränsat.

–     Klart du ska göra det, sa A. Kommer du ihåg vad jag berättade om det där Ola Nilsson sa på Littfest? När Po Tidholm pratade om att Ola var en norrländsk författare. Att Ola vägrade bli instoppad i ett fack. Han uppfattar det väl som en tvångströja antar jag, något begränsande. Man kan ju bara skriva om det man har inom sig, platser, upplevelser, erfarenheter. De behöver inte, bör, inte klassificeras, bara noteras.

–     Ja, det är väl på ett sätt rätt. Men jag fick lite andra funderingar. Norrland är stort. Det blir alltmer glest befolkat i inlandet. Snart finns det väldigt lite underlag för att det ska komma fram författare som förstår och kan skildra den delen av landet. Och städerna vid kusten, de blir alltmer lika vilken som helst stad i världen egentligen.

–     Du menar att Norrlandsskildringarna kommer att försvinna?

–     Jag vet inte. Det finns flera exempel på att det inte är så. Therese Söderlind för att nämna en som är i ropet. Men hennes perspektiv tycks mig ändå till dels vara återvändarens, det tillbakablickande. Ola Nilsson däremot bara skriver. Han råkar vara född i norr, därför speglas det i hans texter. Han bryr sig inte om Norrland på det viset verkar det, som koncept eller ram. Men kanske blir det annorlunda framöver för honom, blicken kan ju förändras. En sådan som Po Tidholm å sin sida brinner för motstånd och rättvisa, talar om kolonialt resursutnyttjande. Och ta Mikael Niemi, hans senaste. Fallvatten. Det ironiska lilla kapitlet om hur den stora vattenskatastrofen i norr bara åstadkommer några sekunders elavbrott i Stockholm. Det finns ett motstånd, Norrland bråkar och krumbuktar sig i texterna på olika sätt.

–     Och de där riktigt unga skribenterna då? De som kanske är en del av framtiden.

–     Du menar åttiotalister? Eller rent av nittiotalister. Sådana som ofta flytt Norrland för Storstaden. Deras sätt att skriva om sitt ursprung, eller uppväxt, är rätt olika tänker jag. Alltifrån ett ganska ungdomligt avståndstagande av klassiskt snitt – jantelag, hur man blivit begränsad, trånga normer, noll acceptans av det minsta lilla avvikande – till eftertänksamt utifrånperspektiv, nästan sorgset, saknande, sökande. Men det finns de unga som är mer på plats så att säga. Bor kvar, envist. Finner poesin i det de ser runt omkring sig. Till och med i Norrbottens inland. Och de som återvänder efter några år i söder.

–     Ja, ibland kan man också hos de unga finna ett vi och dom-tänkande i ett fördömande av barndomsstaden i norr. Man spär nästan på stereotyperna, tycker jag.

–     Ligger något i det. Men det kanske är en slags kamp med ursprunget det där. Och det utgör väl på ett sätt en grogrund för en ny berättelse om Norrland. Ingen kan göra anspråk på en sann bild av vår landsände.

På avstånd ser vi ett par snöskotrar röra sig över sjöns is. Tillräckligt långt borta för att inte störa. Hoverberget ligger stort och tyst, en slags avslutsmarkering av södra Storsjöbygden.

–     Men visst är Umeå lite speciellt, säger A., dit verkar många flytta. Det är som ett centrum i förhållande till Norrlandsperiferin. Dominerar och kanske lösgör sig från det som kan kallas Norrland.

–     Jo, där ser vi väl den universella staden. Ingen särskild dialekt längre verkar det, ungdomskultur som alla andra, lite stockholmskt över det hela kanske. Avståndet till Hjoggböle, Sorsele och Marsliden har nog blivit större. Eller är det bara utifrån man får det intrycket?

–     Och man får inte glömma att det händer mycket bra där. Kulturhuvudstad, Kulturväven, nya Bildmuséet. Och Littfest!

–     Nej, visst. Jag bara menar att det blir allt mindre en norrländsk stad på något vis. Inget som egentligen får mig att tänka på Norrland. Men det kanske bara är jag. Och varför skulle det vara så viktigt? Det är trots allt en kokande kittel av kultur, fullt med unga människor med ambitioner, tankar och känslor. Varför klaga?

Vi sitter tysta en stund, ett eller annat moln drar förbi, vinden är inte helt vänlig och varm trots allt. Dags att måste röra på sig kanske. Jag tänker på det där med skrivandet. Hur den nya tekniken förändrar. Hur kommersialismen också påverkar. Vi översvämmas av texter, drunknar i ytlighet. Men också hur distansoberoende kommunikationsteknik gör saker möjliga. Man kan blogga från Norrlands inland. Till och med från Gubbhögen. Det kunde inte Hedenvind. Men jag undrar om det skulle haft någon betydelse för hans författarskap. Kanske inte.

Vi reser oss och skidar iväg. Jag nynnar för mig själv medan kroppen vilar i de rytmiska, avslappnande rörelserna.

“Vinter, vinter, mera snö vill vi ha
Snöslunga och skyffel, jobba varje dag
Vi vill bara skotta, flytta massa snö
Här vill vi leva och småningom dö”.

Share Button