Granarna går inte att räkna, de är för många.
Man tröttnar innan man nått hundra.
De säger ingenting, men ingen lyssnar väl så noga heller.
Kanske skriker de på granars tysta vis.
Fast om de hade något att säga.
Nej, det vore förmodligen bara struntprat, grantramsflams

Tallar är bättre än granar.
De har längre barr och hårdare kottar.
De är ståtliga. Högresta. Snygga.
Tallar växer som de vill, var och en efter sitt eget huvud.

Tallar är av det rätta virket. De trängs inte som granar.
Håller bra avstånd.

Granar vet inte hut, de är påflugna och närgångna. Dyker upp överallt.
I slänten står ett helt gäng uppnosiga smågranar, smågangstrar.
Frågan är om jag ska hugga ner dem allihop.
Innan de tar sig ton.

Om en trädvän skulle fylla år och ha kalas och skicka inbjudningskort,
då skulle granarna inte vara på listan.
Bara tallarna.

Höga knotiga, klättervänliga. Med rötterna djupt i marken står de stadigt.
Sådana är tallarna.

Granar går inte att klättra i precis,
man får för mycket kåda och det är trängsel bland grenarna.
Och de blåser lätt omkull med sina fula rotvältor
som dessutom är skitfarliga när man ska plocka blåbär.

Nej, inte ens en trädvän skulle bjuda granarna på födelsedagstårta.
Så är det bara.

Julgran. Bah! Kommer aldrig på fråga.
Fast det är klart, pappersmassa duger de till.
På kalhyggena sätter bolagen bara gran.
Det är väl därför de är så många.