Om William Wordsworth och kändisjournalistik

För ett antal år sedan väntade jag på ett plan någonstans i Storbritannien, minns ej var. På flygplatsen fanns en märklig pub vars väggar var fyllda med böcker, ett faktum som gjorde mig sugen på en öl. Jag satte mig med en pint of lager intill en av de välfyllda hyllorna och drog på måfå ut en liten inbunden bok, lagom sliten.

Det var ”The poet Wordsworth. The Clark lectures at Trinity College Cambridge 1949 by Helen Darbishire”. Helen Darbishire var litteraturprofessor i Oxford, men hade 1949 blivit inbjuden till Cambridge för att hålla öppna föreläsningar i serien The Clark lectures. Hon adlades senare till Dame Helen Darbishire.

https://pictures.abebooks.com/GUYWELLER/md/md12923775130.jpg

Nå, i min anteckningsbok från tillfället har jag skrivit att Helen Darbishire diskuterar skillnader mellan den unge och den gamle Wordsworth och lyfter frågan om myt och verklighet. Mycket intressant allt som allt. Sedan skriver jag att Helen Darbishire ”är intresserad av W:s liv och personlighet/karaktär bara i den utsträckning det fördjupar förståelsen av hans poesi”.

 

 

Helen Darbishire by Walter Stoneman, bromide print, 1947

Och nu, ett antal år senare förstår jag en sak om mig själv och all publicitet och kändisjournalistik om författare. Allt för mycket som skrivs och berättas om författare har ingen direkt koppling till deras skrivande och texter. Det är bara kändisjournalistik, tom på djup och tydlig förbindelse med deras arbete med ord, mening och innebörder. Sådan journalistik gör mig nedstämd och misstrogen. Nu fick jag bekräftelse och förståelse för mitt missmod.

Som motpol vill jag lyfta litteraturkritikern Martina Lowden och hennes lysande samtal med Björn Ranelid på Littfest 2017. Ranelid är en författare jag haft svårt för, mest på grund av hans överlastade språk. Och kanske delvis för hans brunkräm och karikatyrliknande uppenbarelse i media. Men samtalet ökade min respekt både för Ranelid som person och för hans författarskap. Och skälet var att den typ av journalistik som här utövades gjorde precis det som Helen Darbishire nämner: den intresserade sig för Ranelids liv och personlighet/karaktär på ett sätt som fördjupade förståelsen av hans skrivande. Jag är djupt imponerad av Martina Lowden och hennes förmåga att samtala. Det var för övrigt Björn Ranelid också.

När jag druckit upp min öl där på flygplatsen gick jag fram till bartendern och frågade om alla böcker. Det visade sig att de alla var gåvor och att det var okej att köpa böcker. Man fick bestämma priset själv och pengarna gick till välgörenhet. Jag lade 10 pund i burken. Det var boken värd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.