Havet

S j ö n där nere bortom lägdan
må vara stor och djup
kanske till och med mystisk
döljande sina inre odjur, mörka hemliga

men hon är inte h a v e t

Och f j ä l l e n
endast förändrade på ytan av årstidernas växling
kanske omärkligt krympande

genom årtusendens nötande vindar regn snö renars trampande

innerst är de för evigt samma
majestätiskt orörliga stilla tysta
Inte heller de är som h a v e t

H a v e t, ständigt i rörelse
vågor strömmar vatten t i d v a t t e n

tången böljar skamlöst under ytan,
villigt ger den sig åt h a v e t s gåtfullhet

ruttnande salt tång               fyller luften,
torkad döende tång               knastrar under mina fötter

Tången är h a v e t s förtrogna
beviset på alltings oavbrutna föränderlighet
existensens enda obestridliga kännetecken

H ö s t h a v e t s våldsamt kärleksfulla stormdyningar
det dånar i sanden som helt nyss var

så stilla, het och torr

H a v e t omger sig på särskilda platser med klippor
Låter dem störta i sig, vassa, skarpa,
Låter dem skära ytan utan förbarmande

H a v e t formar på andra utvalda ställen, kanske heliga,
mjukt rundade stenar,
låter släta berghällar                   glida ner mot sin botten

utan att någonsin verkligen nå den

H a v e t tillåter vindarna svepa över sig,
pina och forma strändernas tallar efter sitt önskemål

förvrida, förälska, förvackra

Och när länder föröds förhärjas förbränns
måste h a v e t gråtande jämrande bära driva

människospillror, förtvivlade, förhungrade, förnekade,
och hjälplös se sitt misslyckande förkroppsligas
i ett ständigt rullande in mot stranden,
döda, de döda, är döda,
liksaker, ting, kroppar, döda, döda, kroppar döda

Men aldrig samma våg mot samma sand
Aldrig samma

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.