S j ö n där nere bortom lägdan
må vara stor och djup
kanske till och med mystisk
döljande sina inre odjur, mörka hemliga
men hon är inte h a v e t
Och f j ä l l e n
endast förändrade på ytan av årstidernas växling
kanske omärkligt krympande
genom årtusendens nötande vindar regn snö renars trampande
innerst är de för evigt samma
majestätiskt orörliga stilla tysta
Inte heller de är som h a v e t
H a v e t, ständigt i rörelse
vågor strömmar vatten t i d v a t t e n
tången böljar skamlöst under ytan,
villigt ger den sig åt h a v e t s gåtfullhet
ruttnande salt tång fyller luften,
torkad döende tång knastrar under mina fötter
Tången är h a v e t s förtrogna
beviset på alltings oavbrutna föränderlighet
existensens enda obestridliga kännetecken
H ö s t h a v e t s våldsamt kärleksfulla stormdyningar
det dånar i sanden som helt nyss var
så stilla, het och torr
H a v e t omger sig på särskilda platser med klippor
Låter dem störta i sig, vassa, skarpa,
Låter dem skära ytan utan förbarmande
H a v e t formar på andra utvalda ställen, kanske heliga,
mjukt rundade stenar,
låter släta berghällar glida ner mot sin botten
utan att någonsin verkligen nå den
H a v e t tillåter vindarna svepa över sig,
pina och forma strändernas tallar efter sitt önskemål
förvrida, förälska, förvackra
Och när länder föröds förhärjas förbränns
måste h a v e t gråtande jämrande bära driva
människospillror, förtvivlade, förhungrade, förnekade,
och hjälplös se sitt misslyckande förkroppsligas
i ett ständigt rullande in mot stranden,
döda, de döda, är döda,
liksaker, ting, kroppar, döda, döda, kroppar döda
Men aldrig samma våg mot samma sand
Aldrig samma