Mångräset darrar i älvdansens natt,
ur mörkaste skogen hörs trollens skratt.
Någon tråder en dans genom trollens skog,
det är han vars hjärta älvorna tog.

Hans drömmar skimra som skymningsregn,
och man hör honom sjunga igen och igen,
i sitt sinnliga sorgerus.

Han kvider de galna toners sång,
trollbundna håller han skogsrån med tvång,
i den dunkla nattens ljus.

Vansinnet lågar omkring hans hår,
där i ringen av svartskogens väsen han står.
Han väver sin visa kring mänska och troll,
virvlar och vänder i dur och i moll.

Han bygger på älvornas äng ett slott,
välver av toner det slottet blått.
Söker sen eko i salar och hallar,
vansinnesvisan i blåslottet skallar.

Nynnar så mjukt sin skrattande klang,
och hans längsta harang,
vissnar bort i blåslottets blåaste sal.

/Magnus Ottelid 1966