Detta läste jag på Medborgarplatsen

Den 13 september firades att Författarcentrum fyller 50 år i år. I Stockholm genomfördes högläsningsaktioner på tre platser, Medborgarplatsen, Sergels torg och Stureplan. Totalt läste cirka 35 författare egna texter eller framträdde med illustrationer. Man hade fem minuter på sig. Min text var ur ett pågående arbete med arbetstiteln ”Fragment söker sitt sammanhang”.
En man och en kvinna möts efter många år. Sitter och dricker en öl på en pub i väntan på tåg. Mannen har fortfarande, trots att lång tid förflutit, mycket dåligt samvete över att en gång ha lämnat henne på ett fegt och skamligt sätt. En bit in i samtalet som mest är en monolog från kvinnans sida, säger hon följande

— Kommer du ihåg att jag nämnde för dig att min familj flyttade mycket under min uppväxt?

Jag nickade.

— Fram till strax innan gymnasiet, när vi flyttade hela tiden, tyckte jag att livet bestod av en massa ”plötsligt”. Plötsligt är allting bara något annat. Plötsligt är man i en ny stad. Plötsligt går man i en ny skola. Plötsligt finns klasskamraterna inte kvar. Plötsligt är det bara nya ansikten överallt. Plötsligt måste man ta nya tag med allting. Men bara för en tid. Sedan blir det plötsligt igen.

Hon drack lite.

— Det är slitna uttryck, jag vet, men en del säger faktiskt att hemmet är den plats där de hänger sin hatt, andra att hemma är i hjärtat, eller där ens nära och kära finns. Några pratar om hem i meningen ett eget bo, kanske en lägenhet som man sätter sin prägel på genom krukväxter eller en bokhylla.
Jag antar också att tid och det som händer under den tiden innebär mycket för att en plats ska bli betydelsebärande.
Du vet, när det gäller människor som kan bli ens verkliga vänner är gemensam historia så viktigt. Det måste finnas saker man delar med dem. Jag menar upplevelser som går att återkalla och minnas, sådant som i någon mening skapar både en själv och den andre – ger ett vi, en gemenskap, en möjlighet för vänskap.
Nå, jag tror det är samma sak med platsen där man bor. Tillräckligt med tid behövs för att den ska fästa i oss, och tillräckligt med händelser måste också till. Och det som händer bör väl också på något vis vara betydelsefullt – inte bara sova, äta, skita, handla. Mera sådant som att börja skolan, träffa ens första skolfröken, komma trea i en pingisturnering och vinna en ficklampa, klasskamrater man går hem till, ett slagsmål, en sprucken läpp, tjuvrökning. Den första kyssen. Det första jobbet.
Jag tror att om en mängd sådana saker sker på samma bostadsort, och kan förknippas med människor som finns kvar från en dag till annan, då, och först då, kan denna plats få en verklig mening, bli en plats med stort P. Och den blir en tyngd som ger människan stabilitet. Man blir som en sådan där docka går att peta omkull, men den gungar omedelbart tillbaka i upprätt ställning.

— En slående bild, sa jag.

Det var inte svårt att sitta still och lyssna. Jag kunde till och med föreställa mig henne som tio- elvaåring i slagsmål med sprucken läpp. Fast hon talade lite som en föreläsning. Visst var orden liksom utanför henne? Hon var visserligen intensiv, precis som förr, men det var något distanserat över sättet att tala. Ändå var jag rädd att ta samtalet vidare. Visste inte var det kunde ta vägen. Kanske såg hon rakt igenom mig. Den där inträngande blicken var densamma som då, hon hade verkat så mogen och begripit mycket mer om mig än jag själv gjort. Säkert var det så nu också. Precis som andra hade jag saker i mitt liv som jag ville hålla för mig själv, både känslor och händelser. Men det var svårt med henne. Fast varför trodde jag att hon alls brydde sig om mig? Det här var kanske bara ett tillfälle för henne att utveckla sina tankar med någon ville lyssna och inte avbröt med egna funderingar. Hon stakade sig inte, tog inte om, det var inte pauser där hon såg ut att undra över hur hon skulle fortsätta. Kanske återgav hon rentav en skriven text nästan utantill.

Hon fortsatte.

— Givetvis kan också traumatiska händelser spela roll. Man kan hata en plats för vad som hänt där. Betydelsefull, men avskydd. Krig, övergrepp, flykt. Säkert kan ett samhälle man tvingats lämna vara både avskytt och älskat, fyllt med nostalgiska minnen som ständigt återberättas och stärker uppfattningen av hur underbart där var och hur hemskt det var att tvingas lämna. Kanske kan sådana ambivalenta känslor också hindra en människa från att älska och hänge sig åt en ny plats. Själva föreställningen om hem och plats blir så problematisk att man inte kan ta till sig något nytt. Man varken förmår eller vill.

Jag sa ingenting. Tänkte att en del också fyller sin hembygd med mystik, blodslinjer och släktskap. ”Här har vi alltid bott – här har min släkt alltid funnits.” Och de fyller platsen med ett speciellt värde för just den egna familjen och släkten. Man hamnar i motsats till andra som inte anses ha samma anknytning till trakten – ”Detta är inte er plats!”. Man vill inte ge nya bosättare samma tyngd och värde. De nyss anlända har inte samma rätt till platsen menar man, de får aldrig någonsin kalla den sin egen på samma sätt och med samma anspråk. Man pekar med ett anklagande finger på främlingen, ibland hatiskt. Men hur länge är man nyanländ? Två generationer? Tre eller fyra?

Hon fortsatte:

— Många jag känner har en slags sammanhållen upplevelse av barndom och uppväxt. Hemmet där man bodde, kamraterna, skolan, omgivningen, det verkar vara en sammanhängande bild. Så är det inte för mig. Allt är fragment, enstaka polaroidbilder av diverse saker som lite slumpmässigt matats fram ur kameran.
Men en människa är väl mycket just den samlade historien om sig själv. Den man lyckas sätta ihop och berätta för sig själv och andra.

Hon gjorde en kort paus.

— Så vad har då dessa många ”plötsligt” gjort med mig? Har det blivit hack i mig? Kommer jag sluta försöka få ihop allting – acceptera att allt är fragmentiserat? Finns det något hopp i ett sådant accepterande?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.