Min far gjorde ingen karriär inom skönlitteraturen. Han hade dock under en tid en uppskattad och initierad bowlingkolumn i en dagstidning i Skåne. Men visst röjer denna lilla text från runt 1950, en viss känsla för intrig och novellkonstens elementa. Han hade ingen titel, men jag tog mig friheten att döpa den. Göra sig av…
Med motorsågen i hand fallriktar jag mitt liv Lämnar högstubbar markerar stigen mot döden Den väntar så tålmodigt på åns hitsida Jag behöver inte vada över
Här kan ni få höra en låt jag skrivit och spelat in i arbetsrummet hemma. Musiken baseras på en traditionell slinga som använts av många artister i olika varianter. Nu även jag alltså. En särskild blinkning till Bob Dylan förstås. 😉
”När Mias brev kom hade Henrik redan bestämt sig för resan. Det var därför han satt på sin köksstol med den fullpackade ryggsäcken intill sig, lutad mot väggen. Han slog kuvertet mot handen en stund, kastade en obeslutsam blick på soppåsen vid dörren som han ännu inte knutit ihop, men sedan vek han ihop brevet…
När jag hörde att Sven-Ingvars frontman Sven-Erik Magnusson precis dött – frid med honom – så mindes jag följande. I början på 1960-talet undrade jag förtvivlat hur Bob Dylan och alla andra gitarrspelare på fokmusikscenen lyckades få sitt ackompanjemang att låta så oerhört mycket. I min musikaliska närhet fanns inga som kände hemligheten med fingerspelet…
För ett antal år sedan väntade jag på ett plan någonstans i Storbritannien, minns ej var. På flygplatsen fanns en märklig pub vars väggar var fyllda med böcker, ett faktum som gjorde mig sugen på en öl. Jag satte mig med en pint of lager intill en av de välfyllda hyllorna och drog på måfå…
Dikter 1969-1983 h:ström förlag 2016 Serien Norrland nr. 9 Efter det litterära sommarmötet arrangerat av Norrländska litteratursällskapet i Saxnäs 2014 tog jag och min hustru vägen över Stekenjokk tillbaka till Östersund. Det är en resa man önskar att alla skulle få göra. Man passerar den mytomspunna norra delen av Jämtland där jätten Jorm huserar och…
En vana jag gjort mig I det ännu svaga morgonljuset promenerar jag raskt: (uppvärmning) utrustad: reflexer och en liten blinkande lampa (för att synas) Privatbilismen står som spön i backen ner mot Skansbron Trafikljusen följer så fint sin programmerade ordning Farliga män i lycra störtar fram på sedvanligt sätt En och annan dödsföraktande vanlig människa…
Och på sorgen tänkte jag Är den måhända uttryck för vår värdighet vår mänsklighet Kanske det mest fundamentala Jo, jag vågar nog säga: Du är icke människa om du inte kan sörja
Människan som art är optimistisk till sin karaktär snarare än tvärtom. Annars skulle vi nog inte ha befolkat de mest underliga och svårartade platser där vi finns. Boplatser i norr med kyla och isvindar, värme och torka på andra platser. Vi tycks bära med oss en obändig känsla av att saker och ting nog ska…