Göra sig av med – en pappas novell

Min far gjorde ingen karriär inom skönlitteraturen. Han hade dock under en tid en uppskattad och initierad bowlingkolumn i en dagstidning i Skåne. Men visst röjer denna lilla text från runt 1950, en viss känsla för intrig och novellkonstens elementa.

Bild av ursprungstexten

Han hade ingen titel, men jag tog mig friheten att döpa den.

Göra sig av med

av Bengt Ottelid (tidigare Bengt Olsson)

Ja, nu har det oåterkalleligen skett. Det som min fru och jag talat om och planerat i flera veckor, trots ett intensivt motstånd från hela släkten med farmor och mormor i spetsen. Vi har gjort oss av med vår lilla baby.

Jag kommer aldrig att glömma honom med det långa lockiga håret, som stod som en helgongloria kring hans näpna lilla ansikte. Jag kommer heller aldrig att glömma att det var jag själv som tvingade fram det slutliga avgörandet.

Det var i går kväll jag fattade beslutet att nu skulle det ske. Vi hade nyss lagt honom i hans lilla säng, och snäll som han alltid varit somnade han genast. Ja, d.v.s. nästan genast. Först skulle jag förstås sitta en stund hos honom och berätta om ekorren som vi brukade se genom fönstret. När han sedan hade somnat gick jag in till min fru, som satt i vardagsrummet sysselsatt med att stoppa strumpor och lyssna på radion.

”Gerd”, sa jag tungt. ”Det här går inte längre. Vi måste göra allvar av det, hur tråkigt det än är.”

Hon såg hastigt upp på mig och ett plågat uttryck flög över hennes ansikte, och omedvetet gjorde hon en avvärjande gest.

”Nej”, nästan viskade hon. ”Nej, kan vi inte vänta lite till? Det kan väl inte göra så mycket, eller hur?”

Jag stålsatte mig emellertid, fast gudarna ska veta att det kostade på.

”Du vet älskling”, sade jag, ”att vi har talat om detta alldeles för mycket egentligen den senaste tiden. Det vore faktiskt bättre för honom själv om det skett för länge sedan. Han glömmer snart hela saken. Det blir svårare för oss.”

Min fru såg trött upp på mig.

”När?”, frågade hon.

Jag svarade: ”Det är lika bra att inte skjuta på det. Imorgon bitti.”

”Skall du eller jag gå iväg med honom?”, frågade hon tonlöst.

Jag skämdes för att erkänna att det sista jag ville göra var just detta, och därför erbjöd jag mig motvilligt att sköta om saken, men hon märkte genast hur det var fatt, och så kom det si att jag morgonen därpå stod i fönstret och såg dem gå iväg.

Han skuttade som en kalv på grönbete omkring min fru, och hans små ben gick som trumpinnar. När de kommo till hörnet vände hon sig om och såg bevekande upp mot fönstret, men jag skakade sakta på huvudet. Hon hade hela morgonen försökt få mig att ändra mening, men jag hade, trots att det nästan värkte i bröstet, lyckats stå emot locktonerna. Pojken vinkade med båda armarna och såg så glad och lycklig ut, att jag leende i bedrövelsen måste vinka tillbaka.

Så försvann de runt hörnet och jag gick långsamt tillbaka till mitt arbetsrum och satte mig att vänta. Kanske hade vi förhastat oss i alla fall? Tvivlet kom tillbaka i ökad styrka. Han var ju när allt kom omkring bara 2 1/2 år och förstod inte så mycket själv ännu. Men förnuftet segrade ännu en gång, när jag tänkte på hur de större pojkarna på gården brukade reta honom när de trodde att ingen hörde dem, och jag satte mig tillrätta i min stol och väntade.

Efter en tidsrymd som verkade som en evighet hörde jag hur nyckeln sattes i ytterdörren och jag rusade ut i tamburen, och där stod han stolt leende. Min stora pojke.

”Titta pappa”, sa han, ”allt håret är borta.”

Och det var det också. Allt det långa lockiga håret var borta och ur overallkragen reste sig en smal pojknacke stubbad långt upp på huvudet, men där var det lika knollrigt. Jag förstod att jag på morgonen för sista gången sett vår lilla baby, och nu stod framför mig en liten pojke, som var omåttligt stolt över att ”allt håret var borta”.

”Vad skall mormor och farmor säga?”, suckade min fru och tittade på pojken. ”Tycker du inte att han ser lite konstig ut?”

Visst såg han lite konstig ut, men han såg ut som en grabb ska göra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.