Tänk er följande synopsis till en film: Ett överklasspar ligger i skilsmässa. Hon älskar honom och vill inte skiljas. Han har träffat en ny ung vacker kvinna från arbetarklass och hans otrohet hotar möjligheten att få ha ett vettigt umgänge med sitt barn, eftersom frun är beredd att gräva upp all möjlig skit för att svartmåla mannen. Kan inte hon få behålla honom ska hon åtminstone hämnas så att han lider. Efter en tid av förvecklingar och svårigheter bestämmer sig mannen för att följa hjärtats väg, dvs acceptera reglerad och minimerad kontakt med sitt barn och leva med den nya unga kvinnan som nu brutit upp från sitt tråkiga jobb och blivit både mer självständig och dessutom utvecklar sin konstnärliga ådra.

Ett sådant upplägg känns väldigt bekant, även om jag inte kan komma på vilka filmer det associerar till. Men framför allt är det väl otroligt konservativt och traditionellt. Troligen blir det inte film av historien eftersom det nog har gjorts så många gånger. Om man ska få publik till en sådan film måste man nog förnya eller göra en twist som det heter. Jag ser författarteamet framför mig, de undrar hur man ska kunna sälja samma historia igen. Kärlek som övervinner alla hinder och elaka människor, till och med ett fördömande samhälle.

Så då behåller vi överklassperspektivet(tjusighet säljer), men växlar kön och sexuell inriktning. Då får vi lesbisk hustru som vill skiljas, träffar ung fattig sökande kvinna, en rasande och moralisk äkta man (och en hel dömande släkt med ett konservativt samhälle bakom sig). Inget fel i detta, det homosexuella har trots allt inte fått så stort utrymme i filmer (än) och utsattheten är helt säkert inte tillräckligt utforskad och skildrad. Dessutom sägs det lesbiska utöva en intressant dragning på heterosexuella män. Åtminstone om man får döma av amerikanska teveserier, där cat fights och trekanter ständigt är på tapeten som kittlande – och säljande – inslag. Och för Hollywood är USA-publiken viktigast.

Men historien är ju i grunden densamma, eller hur? Det känns lite som när man skämtade med ”Benjamin Buttons otroliga liv” och skrev att om ni ska bara ska se en enda ”Forrest Gump” i år, så gå och se filmen om Benjamin Button. Ni får ursäkta, men jag kom faktiskt till och med att tänka på den eländiga askungesagan ”Pretty woman”.

Klassperspektivet utforskas inte i denna film, utgör mest en vacker inramning som tillhandahåller tjusiga miljöer. Det finns ett maktförhållande mellan överklasskvinnan Carol och Theres som är likt det mellan en rik man och en fattig ung kvinna, och jag tycker inte filmen gör denna aspekt viktig, vilket den är. Men detta är förstås svårt, att kombinera kön och klass på ett begripligt och utmanande sätt i en Hollywoodfilm.

För min del hjälper det inte fullt ut att det är ett så svindlande bra skådespeleri på alla fronter, framför allt från Cate Blanchett och Rooney Mara. Historien känns fadd och traditionellt konservativ. Och jag finner också mig själv iaktta filmen, inte uppleva den. Tagningar och fotografi är så beräknande vackra att jag upptäcker det hela tiden, inte känner sådant som tekniken avser att få mig att göra. Men det är klart, en så bra skådespelare som Cate Blanchett kan i något enstaka ögonblick ändå beröra en smula. Så därför ger jag väl filmen 2,5 av fem möjliga.

Om ni bara ska se en film om kärlek som övervinner allt i år, gå gärna och se ”Carol”.