Såg filmen i höstas och skrev detta på FB:

Det är inte så ofta som en film får mig att tänka så mycket på vad den egentligen innehöll och kunde tänkas spegla. Men så var fallet med filmen Amour Fou och det gör att jag lämnar biografen lycklig och upplyft.

Den intressanta långsamheten, är en oerhörd skillnad mot det mesta i dagens film där allt ska gå i ett våldsamt tempo, som om filmskaparen tror att det är det enda sättet att hålla uppe tittarens intresse. I Amour Fou framställs allt som ett slags intimt kammarspel trots många scenbyten. Ett fåtal människor och deras inbördes relationer är i fokus. Inte bara den mellan Henriette och poeten Heinrich som utgör tragedins tematiska tyngdpunkt – den om livsledan och oförmågan att uthärda både sig själv och samtiden. I Henriettes äktenskap med Vogel framstår denne som en märkligt modern och generös man som inte vill stå i vägen för hustruns lycka med en annan om hon väljer att lämna honom. Kanske lite överraskande med tanke på det i övrigt rådande så genompatriarkaliska mönster, vilket till och med får Henriette att utan darrning på rösten och med ett leende definiera sig som Vogels egendom. Han framställs också som sympatiskt bekymrad byråkrat och demokrat i motsats till de oerhört reaktionära individer som i övrigt uppträder i deras krets.

Scenerna är som enskilda tablåer där varje detalj är genomtänkt, från de underligt avmätta borgerliga reaktionerna under musikaliska aftnar i Henriettas hem, till de avskalade dialogerna. Växlingarna mellan scenerna är direkta, utan övergångar med glidande kamera eller liknande, men trots detta medverkar tablåmetoden till att förstärka det intensiva låga tempot.

Att höra den vackra tyskan är också en välgörande tydlig olikhet mot den engelska som är så oerhört dominerande i filmvärlden.

När publiken småskrattade åt några av de dammiga åsikter som framfördes slog det mig att detta egentligen var en spegel. Precis så beter vi oss med våra egna tankar om tillvaron – de framförs som eviga sanningar, och även om vi har svårt att tro det, kan det mycket väl hända att man skrattar åt oss om mindre än hundra år.

När reaktionärerna i herrskapets Vogels musikaliska salong talar nedlåtande om bönder som om de knappt vore människor, om demokrati som något artfrämmande franskt som katten dragit in, skär Sverigedemokraternas retorik genom duken mot oss.

Samtiden ekar verkligen i denna tragedi från romantikens tidevarv.