Det var enklare än Martin trott. Anläggningen var förstås välutrustad på allt. I en förrådsbyggnad som han först inte upptäckt stod flera spön, både för mete, fluga och spinnfiske. Han fann också ett antal flugaskar, fulla med insektsimitationer. Flera dagar i rad hade han varit vid ån och besiktat möjligheterna. Han skulle klara sig med vanliga stövlar och det bästa vore torrfluga. Han provkastade på gräsmattan och kände sig nöjd. Flytlinan verkade rätt kort, men det gjorde ju inget eftersom ån var liten. Martin provdrog i tafsmaterialet han funnit och det verkade okej. Ikväll, tänkte han.

När han närmade sig ån blev stegen automatiskt mycket försiktiga trots att han var en bra bit ovanför det ställe där han flera gånger iakttagit vakande fiskar. Han steg ut i lågvattnet bland stenarna och matade ut linan bort i den rätt lugnflytande strömfåran. Längst ute på tafsen satt en liten ljus spretig fluga som flöt utmärkt. Han gjorde ett par underhandskast och fick ut fluglinan plus ett par meter till. Det räcker, mumlade han tyst och klev vidare med stor varsamhet. Han hade gjort en ordentligt lång tunn tafs för han misstänkte att åns fiskar inte skulle låta sig luras annars.

När han förflyttat sig en stund neröver och blivit alltmer vän med spö och lina, kunde han äntligen se det där vaket under björkgrenarna på hitsidan av vattendraget. Djupfåran drog in från andra sidan och ån blev aningen bredare samtidigt, och det blev ett litet lugnvatten där i kanten. Hm, tänkte Martin. Undrar om man kan få flugan att flyta in där på något vettigt sätt. Han gjorde ett första kast och manövrerade linan så att flugan flöt lugnt och fint i strömkanten. Det såg ut att bli perfekt, men just då var det som ett bakvatten som slingrade till fluglinan och drog iväg tafsen åt fel håll. Flugan missade vaket med en dryg meter. Martin såg bekymrat på resultatet, lät linan sträcka ut och försvinna bort från ståndplatsen innan han lyfte och gjorde ett nytt kast. Han mendade, försökte styra och drog denna gång lite i linan för att få en annorlunda bana på flugan, men det misslyckades igen. Även det tredje försöket blev en besvikelse.

Martin vevade in och fäste flugkroken i den nedersta spöringen. Stod en stund stilla och funderade på en lösning. Försökte läsa vattnets rörelse, besiktade läget längre ner. Så vände han och gick en bit uppströms innan han klev iland. Därefter började han en rask promenad ända ner till grusvägen för att ta sig över bron och gå på andra sidan ån uppåt. Utan vadarstövlar kunde han inte ta sig över torrskodd någonstans.

Det tog Martin fyrtiofem minuter att komma dit han ville. Han hade bestämt sig för att kasta snett uppströms, lägga flugan så nära som möjligt den där stenen som stack upp i övre delen av djupfårans sväng. Då tänkte han att den borde driva rätt i gapet på öringen som stod just nedanför.

Men var fisken kvar? Vaken hade upphört. Martin spanade förgäves en lång stund, med svetten rinnande efter den snabba promenaden och mygg och knott intresserat svärmande runt sig.

Fan, sa han högt, men kände sig ändå inte särskilt missnöjd. Att svära besviket hörde liksom bara till och betydde inte så mycket egentligen.

Det kommer fler kvällar. Och nu ska jag i alla fall kolla om det funkar som jag tänkte.

Han hade helt fritt bakom sig där han gått ut på ett litet sten- och grusrev och kunde göra överhandskast tills han kände sig säker på att träffa rätt med flugan.

Obegripligt, tänkte han. Jag kan knappt tro att det är så många år sedan. Det går som med ryggmärgen.

Flugan la sig precis där han ville. Han lät den flyta och var inte alls beredd på hugget som kom precis utanför stenen. Han hoppade nästan till, så överraskad blev han. Påslaget var kraftigt och bestämt, han fumlade med linan och försökte få till ett mothugg trots att det väl egentligen var försent. Pang. Där hoppade fisken rakt upp i luften, skakade linan så vattnet for åt alla håll. Martin misslyckade mothugg fick flugan att släppa och öringen dundrade ner med ett kraftigt plask. Flugan kom farande mot Martin, men inte med någon kraft, så fluglinan lade sig som ett enda trassel framför fötterna på honom där han stod mellan stenarna i det låga vattnet.

Det tog väl tio sekunder av tystnad. Sedan var det som att han ville skrika av lycka.

Fan ta dig pappa. Detta tog du ifrån mig. Det kan jag aldrig förlåta.