(Från Provins 4/2009)

Dag 1

Det verkar vara en väletablerad uppfattning att naturen inte alltid uppfattats så som vi gör idag. På nätet hittar lätt jag en forskare som säger ”att den svenska natursynen delvis är inlärd, och att den historiskt sett dessutom är ganska ny. Den moderna natursynen har sina rötter i den tyska romantiska rörelsen på 1800-talet. I Sverige började den formas under industrialiseringen när människor lämnade landsbygden och flyttade in till städerna.”

Själv tänker jag också så där. Att mitt eget tänkande är en del i ett historiskt och kulturellt sammanhang. Denna tanke borde väl göra mig fri? Men ändå. Kan man verkligen frigöra sig från sin tids kulturella tankeram annat än rent intellektuellt? Hela mönstret av kunskaper, tankar, känslor och åsikter är svårt att bryta. Kanske omöjligt. Det är som ett missbruk, en last.

Kanske är det ingen dum idé att jämföra sitt kulturella tanke- och beteendemönster med ett missbruk, en last. Det finns en styrka, en bindning och ett tvång i båda som kan vara starkt destruktivt. Man kan se Sean Connery på YouTube på allvar säga att det är fullt i sin ordning att slå en kvinna (med öppen hand) och det han gör är i princip att försvara och upprätthålla samma ordning som det som gällde i det gamla agrarsamhället – en husbonde hade rätt att aga sitt tjänstefolk och förgå sig på kvinnor utan att riskera något straff. Vissa saker tycks nästan omöjliga att utrota ur människors (mest mäns?) föreställningsvärld. Andra tankefigurer multnar bort och åsikter förändras. Vad var det för vanföreställning som läkare hade att man kunde operera spädbarn utan bedövning för de kunde ju inte känna smärta som vuxna? Varifrån kommer en sådan absurd, för att inte säga pervers, idé? Hur kunde den leva kvar långt in på nittonhundratalet?

Samtidigt måste man imponeras av människans förmåga att hitta nytt, nya vägar, nya sätt att tänka och bete sig. Vår förmåga att anpassa oss är otrolig, fantastisk. Den mest nedgångne missbrukare kan plötsligt bestämma sig och därefter förändra sitt liv. En invandrare från fjärran land finner i Norrland ett nytt hem, nya vänner, nya vanor, nytt sätt att leva.

Så där står vi. Å ena sidan är vi så fjättrade av vår tids kulturella föreställningar, å den andra är vi kapabla till underbar frihet att göra något överraskande och banbrytande.

Dag 4

En sak slog mig när jag nyligen läste det inledande kapitlet i Gunnar Balgårds essäbok Norrifrån som gavs ut 1998. Så olikt det var en annan bok, nämligen Carl-Göran Eckerwalds Röster i Jämtland (2000). Olikheten jag tänkte på var naturens närvaro.

Medan Gunnar Balgård omedelbart kastar sig in i naturbilder och reflexioner där storslagenhet, ödslighet, skönhet och intimitet samsas, är naturen underligt frånvarande i Eckerwalds samling av texter. Man får leta efter den var mitt intryck.

Balgård berättar om sin första landskapsupplevelse av Norrland, en syn genom tågfönstret. Han är sex år och familjen ”ska bli norrlänningar”. De flyttar till Umeå 1944.

”Ute ligger skarsnö som reflekterar en halvmulen himmel, höga skogsåsar vandrar. Inte många färger, mest ett stickande vitt och en dov olivgrön färg i skogshavet… dalar sjunker och stiger, allt böljar.”… ”… dramatisk storvulenhet, här saknas varje idyll och finns knappast några människor. Allt är alldeles vidsträckt och tyst.”

Sådan var hans första intryck av Norrland. Det är bilder som de flesta av oss kan känna igen. De är också i hög grad i samklang med den gängse norrlandsbilden som fortfarande lever kvar. Balgårds sätt att resonera om norrlandsbildens uppkomst i konsten harmonierar väl med Anders Öhmans resonemang, när han i Rötter och rutter (2000) diskuterar schablonbilden av norrlänningen som präglas av sin landsdels karakteristika.

”… gles befolkning (tystlåten), en obändig natur (seg), ingen egentlig industri, men rik på råvaror (fattig och underutvecklad), inga kulturella mötesplatser och ingen aristokrati (okultiverad). Denna bild lever fortfarande kvar.”

Den obändiga naturen, se där något som man måste borra mer i, om än många gjort det förr. Naturen som något vilt och otämjt. Näppeligen något nytt.  Men, som Gunnar Balgård konstaterar, det var inte just något som kom att fylla hans egen barndom och uppväxt. Han bodde först i Haga i Umeå och aldrig såg han något av det vilda, fjällen var bara något man anade, deras närvaro var inte fysisk i någon verklig mening. Men till och med denna frånvaro fick sin betydelse när han blev den han blev.

Hur bygger vi egentligen det vi kallar identitet? Kanske finns inget sådant? Tänk om det bara är vår tids inskränkta och problematiska sätt att beskriva oss själva (i Väst). Identitet antyder ju något fast, något vi är, inte något vi ständigt blir. Jag är skeptisk inför analogin med rötter. Att det finns saker, platser, människor, händelser och annat som kan spela stor roll i vår personliga historia behöver man inte tveka om. Men att sådant är rötter? ”Fast förankrad i den skånska myllan.” Ett sådant uttryck får mig att rysa och tänka på den tyska romanen En misslyckad son av Renate Rasp. Föräldrarna är fast beslutna att pojken ska bli ett träd. Han får träna sig att stå stilla, fortsätta med att bli placerad i en balja med vatten för att lära sig suga upp näring med fötterna och slutligen gräver de ner honom upp till knäna i trädgårdens gräsmatta. Som titeln antyder gick det inget vidare. Romanen, som jag minns den, var väl menad som en svidande satir över den så kallade svarta pedagogiken som bland annat Alice Miller skrivit om i sina böcker. Men den säger också något om att människan har fötter snarare än rötter och att vi inte har dessa fötter primärt för att stå stilla med. Det är rörlighet som är mest utmärkande för oss människor, både fysisk och mental. Inte den slags bundenhet och nedgrävdhet som ordet rötter kan förknippas med. Med detta sagt, vill jag på intet sätt förneka nödvändigheten för oss att ha betydelsefulla platser och andra minnen inom oss. Det är väl den samverkande helheten av allt sådant som utgör vårt jag.

Ännu har jag inte fått fatt i allt vad den norrländska naturen betyder för mig. Men att det finns något i det där med obändigheten och vildheten, det står utom allt tvivel. Tanken på att jag en knapp timme bort från Östersund kan befinna mig på platser där knappt ”en vit man satt sin fot” som det kunde stå i min barndoms böcker om Afrika, den fyller mig med glädje. När jag går ner till ån genom en tät urskog och över en liten myr och vet att det förmodligen inte finns en annan människa på flera kilometers håll, då är det något speciellt.

Dag 6

Jag återvänder till Ekerwalds bok. Mindes jag rätt om den?

Röster i Jämtland är en i raden av böcker i en litterär landskapsserie från En bok för alla som täckt upp landskapen från Skåne i söder till Norrbotten i norr. Bidragen ser alla lite olika ut, men har alla givetvis sin tonvikt på landskapets plats i litteraturen i någon bred mening, eller tvärtom: litteraturens plats i landskapet. Ekerwalds urval är generöst ur jämtländsk synpunkt; så är till exempel Gunnar Ekelöf, Selma Lagerlöf, August Strindberg, Ivar Lo Johansson och Ellen Key är representerade med texter även om deras anknytning till landskapet knappast kan kallas stark. Eckerwald inleder sin antologi med Kort jämtländsk bildningshistoria.

I denna finns ett stycke om den jämtlandsfödde adelsmannen Georg Adlersparre. Jag använder ordet ”jämtlandsfödd” eftersom det verkar som att han bara tillbringade sina första 12-13 år där och därefter aldrig återvände. Han gick i skola i Uppsala och blev officer vid femton års ålder. Hans koppling till den jämtländska bildningshistorian är väl därför knappast så stark. Adlersparre gav förvisso ut sin berömda tidskrift ”Läsning i blandade ämnen” som hade en viss udd mot den dåvarande kung Gustav IV Adolf – ni vet han som störtades i och med 1809 års revolution – men bidrog han på något sätt till jämtländsk bildning eller litteratur? Tveksamt. Kanske är också Ekerwald ute på djupt vatten när han gör en koppling mellan Adlersparre (”jämte”) och det faktum att vår förste Bernadotte omgav sig med jämtar; en svensklärare från Frösön, en livmedikus från Fors och en rådgivare från Stugun. Det påstådda sambandet blir underligt eftersom uppgifter tyder på att Adlersparre var missnöjd med att man valde en fransk lösning på kungafrågan, han hade föredragit en dansk på tronen. Adlersparre avgick ur regeringen redan efter år vilket kanske just berodde på detta missnöje. Varför skulle då Bernadotte vara särskilt förtjust i jämtar? Verkar ologiskt.

Nåja, det var kanske en parantes i det här sammanhanget och verkligen inte mitt specialområde.

Hur var det med naturen? Underligt frånvarande eller åtminstone bara något i förbigående genom hela antologin? Kanske är jag orättvis. Selmas bidrag är från Nils Holgersson, visst är det väl natur med där. Och börjar jag leta lite så hittar jag mycket: myrmull, orkidéer, bäckar, fjäll, skog, mossa, fågelskrik och en oväntad födsel i ostlig vind på Storsjön. Och det är inte allt. Det strövas i skog, man gungar på myren, det är fjällvind och bäcksus, färger, dofter och jämtländsk vildmark. Jag får nog ge mig. Mitt minne bedrog mig och min läsning var slarvig och orättvis. Vad jag saknar är väl det som på pricken motsvarar min egen upplevelse, mitt eget förhållande till naturen. Men det kan jag förstås inte begära av någon annan. Men en sak dröjer kvar som en oro inför alla dessa texter och Ekervalds inledning. Att landskapet Jämtland finns är tveklöst, men på vilket sätt finns jämten? Den frågan hade jag velat se ställd.

Dag 7

Jag läser vad jag skrivit.

”Han betraktade landskapet genom bussfönstret, där var det mest skog och myr. Grönt, brunt, grått, säkert myggigt. Sedan såg han ner i boken han hittat i stolsfickan. ”Ulvaskallen” av Sven Rosendahl, utgiven 1943, stämpeln angav att den tillhörde folkbiblioteket i Vilhelmina. Man kan undra hur den hamnat på bussen till Strömsviken. Han hade redan förut bläddrat lite och omedelbart fastnat för språket. Gammaldags, bistert, ordkargt men ändå så rikt. Ulvaskallen var ett fjäll som kallades så för att det liknade ett varghuvud som riktade nosen snett upp mot skyn. Så fantasirikt. Martin hade ingen aning om var det kunde ligga. Någonstans i Lappland förstås, men hade kände inte igen namnen på alla sjöar och fjäll som nämndes i boken. De kanske var påhittade. Andra kapitlet berättade om en enögd vargjägare som på åtta vintrar i sträck ännu inte skjutit ett enda gråben trots en besatthet som slagit honom hårt i blodet. Han tillbringade all sin tid i fjällen och kunde inte trivas någon annanstans.

”Månget plågande begär kan rotas i en människa, men vargasjukan tillhör de efterhängsnaste. Den som smittats av det giftet är såld för livstid.”

Så sant, käre Rosendahl, tänkte Martin och la tillbaka boken. Månget plågsamt begär kan rotas i en människa.

När bussen stannade på grusplanen i utkanten av byn var där tomt sånär som på en bil som väntade på den lille krokbente mannen med sina många kassar och väskor. Håret var grått och ostyrigt och skobanden på näbbkängorna skymtade fram under slitna grå byxben. Väl varma kläder för att vara sommar, tänkte Martin som kände sig svettig efter bussfärden. Kvinnan som mötte gamlingen var lika knotig och fårad som han, men betydligt lättare klädd i upprullade skjortärmar. De sa inget till varandra utan lastade bara in packningen där bak och sedan for de iväg i sin rejält dammiga bil. När bussen, som nu var tom på passagerare, också lämnade hållplatsen och försvann i vägkröken, där solen nu bara var strax ovan trädtopparna, blev det nästan helt tyst. En hund skällde ett par gånger i något hus längre bort som Martin bara anade bortom granarna. Bakom det stängda stationshuset hördes porlandet från bäcken som rann vidare och under den bro han kunde se ute vid vägen. Martin ställde ner ryggsäcken och sin väska i gruset. Tittade på klockan. De var några minuter tidiga. Myggen fann honom i den ljumma sommarkvällen, men han besvärades inte särskilt av det och kom på att det alltid varit så. Pappa och han hade ju varit uppe i fjällen och fiskat mycket och kanske blev han då så van vid mygg och knott att han knappt tänkte på det.

Så stod han där helt stilla i den norrländska tystnaden och väntade. Det var inte alltför länge, men han hann ändå tänka mycket. På tomhet, på saknad, Helen och sin eländiga historia. Men innan hans hämtning kom var det som att han omgivningen kröp allt närmare honom, invaderade hans sinne och slutligen blev han som innesluten i landskapet. På andra sidan vägen var det en myr, där allt liksom öppnade upp sig. Bortom de små knotiga myrtallarna kunde han långt borta i soldiset se fjällformationerna med svarta stenskravel och gröna eller gråaktiga stråk av växtlighet. Där fanns en oändlighet och en fullkomlighet som tog honom till sig och med ens fick honom att känna doften av blöt, mörk mull och komma ihåg hur det plötsliga brakandet av en tjäder som lyfter bland täta granar låter.

Hemma, tänkte han. Hemma. Underlig känsla.”

Dag 9

Alltså denna Bodil Malmsten. Faktum är att hon är den enda författare som fått mig att skratta högt när jag läst en bok. Priset på vatten i Finistère var på många sätt en så underbar läsning och det är Sista boken från Finistère också. Inte bara för att texterna får mig att skratta, men också för att de genomgående berör mig på ett mycket behagligt sätt trots sitt ibland sorgliga innehåll. Hon lyckas göra frågor med avsevärd tyngd så lätta, utan att för en sekund förneka deras vikt. Och hon får mig att le åt alltihop. Fåfängligheter fåfänglighet, men det går att leva och glädjas.

Jag tillhör den enfaldiga skara (åtminstone vill jag hoppas att jag inte var ensam) som blandade ihop Bodil Malmstens romanjag med författaren själv utan att just reflektera över det. I Sista boken från Finistère har hon ett kapitel som avhandlar just den saken. Där berättar hon att det kommit e-post och brev, läsare och bekanta planerar komma förbi och titta på hennes trädgård och mullvadshögarna. Kanske till och med träffa Madame C. Men det är en missuppfattning, skriver Bodil Malmsten, att Finistère skulle finnas på riktigt, ”jag” är inte identiskt med henne själv som författare, trädgården med sina mullvadar är bara verklig innanför bokens pärmar. Okej, tänkte jag, fair enough. Så måste man ju få göra. Använda sig själv, men ändå hitta på.

Sedan slog det mig. Vänta nu. Om romanens ”jag” berättar att ”jag” inte är identisk med ”jag”, och dessutom pratar som om ”jag” verkligen vore författaren Bodil Malmsten… Hur ska man förstå det? Och jag ler åter. Författaren har lyckats igen. Snurrat upp mig och förmodligen lurat skjortan av mig. ”Jag” är givetvis alltid ”jag”, men ändå inte. Så är det! Så sant, så sant.

 

Bodil Malmstens båda romaner uppehåller sig vid trädgården. Den må vara både bångstyrig, motsträvig och vildvuxen, men den är trots allt en trädgård. Det är inte natur, det är kultur, det är ett ständigt tuktande och kultiverande. Den norrländska naturen fläktar förbi emellanåt i hennes två böcker om Finistère; det talas om fjällnära skog och mellersta norrlands inland och fjälltrakter nämns vid namn. För mig är ord och uttryck som öppnar upp, en vind drar förbi med bilder av vidder och vildhet.

 

Bodil Malmstens romanjag tycks mig för övrigt rätt ”omodern” på många sätt. Flytten till Frankrike är inte uttryck för internationalisering eller globalisering, det är mer svensk kulturelits klassiska dragning (eller flykt) till mer kulturella breddgrader. Genom texten väntar jag hela tiden på att romanjaget ska lämna sina avdankade idéer om blodsband, inneboende nedärvd natur, predestinerande barndom och den oproblematiserade dualismen mellan kropp och själ, eller åtminstone få dem ifrågasatta. Jag tänker: hon kommer att få ihop det på slutet, hon slutar nog tänka ”typiskt svenskt”, ”typiskt franskt” och annat i den genren. Men det händer inte. Romanjaget får förvisso ihop andra (bra) saker och försonas med att ha lämnat Finistère. Men hon tar aldrig itu med sitt hopplöst gammalmodiga tankegods. Även här får jag väl säga fair enough. Vem har sagt att romanfigurer ska tillfredsställa just mig?

Dag 11

Slutet på en dikt.

En egen vilja och ett eget val

det sägs att alla har

Det egna valet är dock rätt beskuret

vår väg för svår att kliva av

 

Måhända blir det bäst i längden

att foga sig och bli det rö

som viker sig och tynar bort i mängden

vi alla som av längtan dö

 

Jag avskyr när mina ord blir så uppgivna. Intellektuellt får de mig att tänka på problemet med hur man kan förhålla sig till kunskap, en tillvaro och en världsordning man tycker är problematisk och djupt orättvis. Om man som jag misstror idén om en (1) kunskap, ett centrum, en sanning och ifrågasätter självklarheten i att världen existerar objektivt, och istället sympatiserar med tanken om polycentrism, kunskaper (flera) som är beroende av sitt historiska och kulturella sammanhang, en syn på verklighet som något som ständigt och pågående uppstår hos oss, rör sig i oss, då vi utnyttjar språket för att benämna den – ja, då är uppgivenheten varken logisk eller moraliskt tillåten, tänker jag. Men den är bekväm. Att luta sig bakåt. Nicka. Grimasera instämmande. Jag har sett det förut. Jag vet det redan. Been there, done that. Jag skickar faktiskt pengar till de fattiga och utsatta. Stöder Amnesty och Ecpat. Logiskt och moraliskt riktigt vore snarare att, som Anders Johansson uttrycker det i Provins 1/2010, ställa sig frågan ”hur man formar en strategi som i möjligaste mån försöker stanna kvar i en oavslutad position”. Den till ständig reflektion beredda människan. Homo ad consideratum paratus. I kombination med Homo ad juvendum paratus lär det väl bli en helvetes bra socialarbetare. Människan som både reflekterar och är beredd att hjälpa.

Dag 16

Lördag. I stugan. Jag är trött på ett skönt sätt. Det blåser vårvindar friska något rent överjävligt. Går ut och pissar bortanför komposten och hör tranor. De är nog på ängen nere vid ångbåtsbryggan. På vägen in ser jag Storsjöns ruttnande is lysa svart och grå. Den lär blåsa sönder under dagen och försvinna. Gör kaffe. Skriver. A läser under en filt på soffan. Ibland somnar hon.

Dag 17

Söndag. Jag är trött idag med, måste ändå läsa. Sju författare är nominerade till Norrlands litteraturpris. Jag måste således läsa dem alla och tycka något. Välja ut. Men de är så olika. Har skrivit så olika saker.

Det är oerhört svårt – för att inte säga omöjligt – att väga litterära verk mot varandra över huvud taget och att göra det med böcker från så skilda genrer som vi gör nu tycks mig nästan oöverstigligt. En tecknad barnbok mot en tjock essäsamling. En maratondikt av oändliga hemskheter mot en välskriven, oroande och långsam roman. Ja, vad säger man? Inte lätt. Men jag försöker. Det är möjligt att jag blir orättvis mot de barnböcker som finns med, men jag har ansträngt mig att säga något även om dem utifrån några för mig viktiga aspekter. Kanske någon kommer tycka att jag är orättvis och negativ i övrigt också, men jag anstränger mig verkligen att se både för- och nackdelar med de böcker jag fått att läsa.

Eftersom jag själv skriver har jag en instinktiv ovilja mot att (offentligt) bedöma andra. Men det kanske bara handlar om att inte vilja utsätta sig för risken att någon tänker eller säger: ”Du är väl inte så jävla bra du heller”. ”Komma här och komma.” Och egentligen är väl en sådan rädsla inte relevant här. Jag måste givetvis få ha mina åsikter och om jag försöker vara hederlig och generös borde jag ju kunna stå för de bedömningar jag gör. Dessutom bör mina reflektioner rimligen betraktas som en utgångspunkt för diskussion, inte ”slutbetyg” eller ”here are the votes from the Östersund jury”.

Jag föreställer mig att ”det norrländska” (i någon slags mycket vid mening) måste vara en viktig bedömningsgrund för priset som sådant. Och att Norrland måste finnas i världen.

Dag 19

Jag flyger till Berlin, trotsar vulkanaskan. Skrattar åt Gud och ger naturen och klimatet fingret. Här kommer jag! En norrlänning bangar inte för lite aska. Ser ner på marken från fönstret under inflygningen till staden. Raka linjer, leksakshus, allting uppodlat. Allting! Var är naturen? Ingenstans.

Jag ser på människors ansikten på Berlins gator. Vill skaka om dem och fråga. Hur kan de leva utan natur? Vet de inte vad de saknar?

Men jag går på museum istället. Gapar hänförd inför de väldiga hellenistiska och romerska templen som står inomhus, islamisk konst, stengudar av imponerande höjd, tvåflodslandet, persiska skatter i överflöd. Vilket rofferi! Vilken häpnadsväckande fräckhet de tyska arkeologerna uppvisat. Stöld, vill jag skrika.

Men jag är ändå tacksamt fascinerad och avslutar fogligt med ”Gemischtes Eis” från Mövenpick och en dubbel cappucino på Café Pergamon. Nebukadnessar stirrar på mig från väggen där han hänger – för evigt lösryckt ur sitt sammanhang, våldsbortförd från sitt eget centrum. Den anklagande blicken tar jag lätt på. Det var ju inte jag. Jag lydde bara order.

Dag 22

Jag ser på vad jag skrivit.

”Han sköt in väskan under bommen och gick själv runt. Vinkade, lyfte bagen och började gå. Johannes backade iväg, vände bilen och for. Det gick bara några sekunder, så var billjudet borta och granskogen var allt som hördes.

Vandringen.

Ryggsäcken och väskan inte alltför tunga att bära.

Strax hade han nått bron. Trots att han inte alls var trött stannade han och tog av sig ryggsäcken. Letade reda på sin termos. Det fanns allt en liten kaffeskvätt kvar. Medan han sippade ur termoskoppen såg han ner mot vattnet som strömmade under bron. Länge stod han stilla och en bit bort där ån bildade ett litet stilla sel kunde han se ett vak under en nedhängande björk. Han kunde nästan höra det. Slurp, slurp. Öringen åt insekter. Kanske larver som föll ner från bladen ovanför. Kanske kläckande sländor. Han hatade sin far för vad han hade gjort. Åren efter faderns död hade han förnekat allt som hade med honom att göra, bara känt avsky. Men detta hade Martin ändå fått av honom.

Öringen som bryter vattenytan i åns mörka vatten. Knotten som han just fnös ut ur näsan där de envist försökte ta sig in. Han såg bortåt vägen och där var den lilla grå skylten utan text, hängande på trekvart. Den pekade uppåt, in i granskogen och han anade en traktorstig mellan stammarna. Samtidigt klev en räv ut ur slyet i dikeskanten och stannade obesvärat mitt på grusvägen och såg åt Martins håll. Avståndet var väl trettio meter och de iakttog varandra lika nyfiket båda två. Sedan fortsatte räven lugnt vidare och försvann åt samma håll som Martin tänkte sig.”

Det är bara att konstatera: I am a sucker for summer in the North. Vintern är nog bra, men mest en väntan. På att min natur ska synas igen. Min.