Recension i Öviks Allehanda 15/3 2011
Psykologiskt djuplodande
Vi lever i ett individualistiskt samhälle, där individen är allt, och självförverkligandet är livets mening. Samtidigt är det rekordmånga som krisar ihop, får inte ihop sina liv, och lider av utanförskap och ensamhet. Närhet är tydligen svårt i individualismens tidevarv.
På det temat har Östersundsbon Magnus Ottelid skrivit en fin liten roman. Två skeppsbrutna existenser med traumatiska upplevelser i bagaget träffas och försöket att hitta till varandra. Ottelid har ett språk som är träffsäkert, rikt och drabbande, och han får personer och händelser att hänga ihop på ett intrikat sätt.
Romanens styrka ligger i det psykologiskt djuplodande personteckningen. Här finns också flera mycket fina kärleksskildringar. Ottelid beskriver mer än han förklarar, och om jag har någon invändning så är det att det stundtals kommer alldeles för nära det terapeutiska innesnacket, bara vi nu talar ut, så blir allting såå bra. Det står i skarp konstrast till bokens annars övertygande berättelse om människors oförmåga att välja livet.
Ingen happy-end här inte, desto mer av avstånd, smärta och svärta. En välskriven djupdykning i det mänskliga psykets mörka brunn.
Gregor Flakierski
