inledningen till ”Att finna Helen”

Share Button
att finna helen
Köp här!

En gång när jag var liten ropade mamma från köksfönstret ut på gården som vanligt. Det var i maj någon gång, och jag har alltid tänkt att det var den sextonde, riktigt varför vet jag inte. Kan lika gärna varit den sjuttonde, eller tjugonde. Men ibland får man liksom för sig något alldeles bestämt, till exempel ett datum. I själva verket har man kanske fått det helt om bakfoten och det handlar till och med om något helt annat som man inte fattar. Fast jag var förstås sexton när jag låg med en pojke första gången. Och jag är född den sextonde april. Dessutom påstår mamma att jag föddes klockan sexton minuter över fyra på eftermiddagen. Sexton. Även om jag inte är vidskeplig precis, så tänker jag då och då att det där talet kan ha haft en viss betydelse i mitt liv. Någon gång ska jag anstränga mig att komma på mera om det. Om jag orkar.

I alla fall värmde solen den där dagen, och jag hade bara kortärmad klänning och tunna vita sockar. Det minns jag. Tjocktröjan – den blå med knäppning på ena axeln – hängde i hallen. Den skulle nog inte behövas mer även om morgonen hade varit lite kylig.

”Helen! Kom in och ät! Pappa har kommit.”

Så var det alltid. När pappa kom hem var det middagsdags. Hela familjen samlades. Det var jag och mina två bröder. Men den här dagen skulle allt bli annorlunda. Det anade jag inte när jag svarade med hög röst:

”Ska bara hoppa färdigt först!”

Sedan kastade jag mig in i den långa bågen av svischande rep som mina kamrater svängde runt, runt. Hoppade, hoppade, räknade högt, ropade en ramsa och så ut igen. Jag klarade det hur enkelt som helst! Men nu blev det svårare för hastigheten ökade på repet. Sneglade upp mot fönstret. Där lutade sig lillebror ut och tittade på oss.

”Du ska komma in nu!”

Henrik skrek allt vad han orkade. Nöjd över att få beordra en storasyster som redan gick i andra klass. Han längtade efter att bli stor och börja skolan.

Jag räckte ut tungan, men visste att han hade rätt. Pappa gillade inte att man var sen. Inte för att jag fick stryk precis, men jag ville verkligen inte att han skulle vara missnöjd med mig. Det var liksom så obehagligt att tänka på att det blev självklart att göra honom till viljes. Ibland undrar jag över det där. Vad var det jag var rädd för? Vad trodde jag skulle hända? Hur kunde det bli med en olydig unge? Jag inbillar mig att jag hade underliga föreställningar om att det går illa för flickor som inte gör som de är tillsagda. De blir fattiga, hamnar i fängelse och får otäcka utslag i ansiktet. Inte för att någon hade sagt just det där till mig vad jag minns. Men så var det. Hel och ren. Snäll och lydig. Annars.

Nu i vuxen ålder kan jag förstås inse se att mina bröder inte alls var sådana. De var både busiga och elaka, men det tycktes i alla fall gå bra för dem. Och inte fick de några hemska sjukdomar heller.

Ett snabbt hej till kompisarna på gården, in genom porten, upp för trapporna med klapprande sandaler, tre våningar och sedan raka vägen till badrummet för att tvätta händerna och ansiktet. Det kändes som jag gjort samma sak tusen gånger. Allt var så välbekant och jag älskade det. Ja, jag tvekar inte att säga det ordet. Jag älskade verkligen vårt kvarter, de kalla grå stentrapporna där man suttit så många gånger och blivit kall om stjärten. Lekt med dockor och bytt bokmärken. Makat sig undan när någon vuxen passerade. Låtit fingrarna följa fossilenas linjer. Grå, vita, runda. Huvudet lutat mot de hårda stängerna i trappräcket. Jag hade svårt att förstå att det verkligen var djur som en gång blivit sammansmälta med stenen. Gården, vännerna, skolan, Gävle, allt i min tillvaro var värt min kärlek. Till och med vaktmästaren i kvarteret som vi var rädda för. Honom älskade jag också.

Det enda jag avskydde var en elak bespisningsvakt på skolan. Ugglan. Bakom tjocka glasögon och stirrade hon på en. Med sina klofingrar nedslagna och inborrade i offrets axel kunde hon väsa:

”Sitt rakt och ordentligt när du äter! Annars får du ont i magen, unge!”

Fy, vad otäckt. Men Ugglan var verkligen det enda molnet på min himmel under den tiden. Ett ganska ulligt och harmlöst moln kan man tycka.

Det fanns en självklarhet i allt man gjorde. Till och med de tråkiga sakerna var viktiga och hade sin plats.

Jag vet att man kan skönmåla sin barndom, att det ibland blir någon slags nästan sjuklig längtan till den och det den representerade. Att återvända är inte möjligt. Barndomen är försvunnen. Den kan man bara minnas. Och inte är minnena beständiga heller. De gäckar en ständigt och förändrar form och innehåll. Hur som helst fanns det något väsentligt som jag borde fått med mig därifrån. Och jag vet inte vad det är.

”Hej min lilla gullunge”, sa pappa. ”Åh, vad du luktar gott.”

Han pussade mig på kinden och hans högra handflata, så sträv och varm, vidrörde som den naturligaste sak i världen, översidan av min hand. Ja, jag visste att han älskade mig. Men mamma pekade mot mina underarmar utan att säga något. Händerna var rena, men det var långa ränder av smuts upp mot armbågarna. Jag skyndade mig till tvättstället igen. Hel och ren. Annars. Mina bröder satt redan till bords. Undrar om de luktade gott? Eller om pappa inte kunde känna det?

”Pappa har något viktigt att berätta”, sa mamma när vi omsider börjat äta.

Jag kan inte minnas hur hon såg ut. Förväntansfull? Sur? Lycklig?

Det var fläskpannkaka. Lingonsylt hade vi fått från mormor i Sandviken. Det var pappas favoriträtt och han lade för sig ganska mycket av de goda lingonen. Alla såg på honom, men han tog en stor tugga först. Sedan drack han ur sitt mjölkglas, torkade sig om munnen med baksidan av handen och sa:

”Jag har fått ett nytt jättebra jobb. Så vi ska flytta.”

Precis så uttryckte han sig. ”Fått” ett nytt jobb. Inte att han sökt eller skaffat ett annat jobb. Det lät inte som något frivilligt, utan något man var tvungen göra. Både en gåva och ett påbud. Fått nytt jobb, måste flytta. På det viset tänkte jag inte just då, först långt efteråt. Min egen tillvaro i Gävle må ha varit en enda stor lycka, men kanske pappas och mammas inte var så perfekt. Något måste ju ha fått dem att söka sig bort. Det vet jag inget om ännu idag. Svaret blir liksom bara att det var ett bra jobb och en fantastisk möjlighet. Att hela min värld krossades var inte en fråga på dagordningen då, och det går inte att prata om det nu heller. Kanske har de alltför dåligt samvete mot mig för att orka ta i det.

Vägverket i Östersund. För min del kunde pappa lika gärna sagt att han skulle bli grindvakt i Helvetet. Mina bröder jublade.

”Ja”, skrek de. ”Flytta! Vad kul! ”

Pappa såg nöjt på dem. Hur mamma såg ut kan jag som sagt inte minnas. Var hon också så där salig?

Själv tystnade jag och dog. Allt blev bara stilla och iskallt. Ett ekande mörkt hålrum i själen. I två veckor grät jag. Hur kunde de göra så mot mig? Hela mitt liv fanns i Gävle. På något sätt kunde jag aldrig förlåta dem. Trots att jag bara var åtta år tyckte jag att det var slutet på allt. Vi har inte någon gång kunnat prata om det på något bra sätt. I vuxen ålder har jag gjort några trevande försök, men det lät mest som att jag anklagade dem, särskilt mamma, och då är det inte lätt att få till något samtal. Men jag längtar fortfarande efter att få höra dem säga:

”Förlåt Helen. Vi fattade inte hur illa vi gjorde dig.”

Det vore tillräckligt. Klart jag skulle förlåta. Jag överlevde ju.

Under de följande dagarna tror jag också att det var första gången som döden dök upp i mina tankar. Så där på riktigt alltså.

”Jag vill dö!”

Jag skrek gång på gång hysteriskt och mamma höll om mig.

”Jag hatar er!”

Pappa gick in vardagsrummet. Det var på ett sätt barnsligt och överdramatiskt. Fast också väldigt sant. Och jag var ju bara ett barn. Ett barn som sa ”jag vill dö” i stället för ”jag vill inte”, eller ”snälla, vi kan väl bo kvar”.

Fast sa jag verkligen att jag hatade dem? Det låter lite otroligt.

När jag satt ensam vid mitt sovrumsfönster på kvällen och stirrade ut på mörkret, gatlyktorna och regnet, var döden verkligen närvarande för mig. Tårarna var slut för dagen, tomhet det enda som återstod. Allt var slut. Det kunde lika bra få vara det fullt ut. Jag minns inte säkert hur jag tänkte, barn förstår nog döden lite annorlunda än en vuxen. Men känslan glömmer jag inte. Det är mycket i den jag fortsatt mitt liv. Övergiven och ensam, livet endast i överlevnadens tecken.

Jag tror aldrig att jag då tänkte på döden som ett alternativ till att fortsätta leva. Inte medvetet. Jag ville försvinna, det minns jag. Stämningsläget är lätt att återkalla och förnimma i hela kroppen, men där finns också alla de starka groteska bilderna som jag aldrig vågat yppa för en enda människa.

Hur jag mitt i natten sätter mig tvärt upp i sängen. Det är något otäckt i rummet. Det vet jag omedelbart. Så stiger rök ur de svarta hörnen, sakta formande sig till kloliknande gigantiska händer. De höjer sig, förenas i taket. Jag stirrar förstenad. Sju par ögon stirrar på mig från taket, glödande prickar. Så upplöses det hela och mörka sotflagor singlar ner mot mig. Ett väsande ljud får mig att vilja hålla för öronen. Då ser jag. Mina egna armar ligger för sig själva framför mig på täcket. Känner plötsligt tyngden av dem på mina utsträckta ben. Blodet pumpar ut ur stumparna vid axlarna och allt blir blött och rött och mörkt. Händerna på de avhuggna lemmarna knyts och öppnas oupphörligt. Motbjudande. Vedervärdigt.

Att jag ens förmår mig att skriva det nu. När jag ser orden skrämmer de nästan vettet ur mig. Jag vet dessutom att det där är jag på ett sätt. Bara jag och mina tankar. Inget kommer ju utifrån och tvingar sig på mig. Det är spegeln av mitt fula inre.

Det grymma uppvaknandet den natten var i alla fall starten på de återkommande fantasierna och drömmarna som följt mig, plågat mig. Och det blev inte precis mindre otäckt med åren. Bilderna har dykt upp helt oväntat, inte alls bara i samband med att något hänt eller så. Någon gång har jag försökt tvinga fram hämndbilder mot människor jag inte gillat. Men det har mest slagit tillbaka mot mig själv. Ibland har jag kunnat notera att de ibland varit försvunna under långa perioder. Som nu till exempel. Kanske är det Martins förtjänst.

Fast när jag riktigt tänker efter. Det kanske inte är riktigt sant att det där med de hemska bilderna började just då när pappa berättade om att vi skulle lämna Gävle.

Jag har några otydliga minnen av drömmar från barndomen och det måste ha varit innan vi flyttade. Jag kanske alltid har haft det där inom mig. Någon slags svaghet. En dragning till det obehagliga och avvikande. Det är ju möjligt att jag bara skyller allt på flytten. Tänk om det hade blivit så ändå. Jag vill inte kallas det dödslängtan. Men ibland har jag så otroligt svårt att känna någon mening. Önskar att jag kunde hitta något samband, något slags mönster. Men det verkar bara som det kommer över mig. Tungt, svart, stumt. Inget som berör.

Hur i helvete kan jag ens tänka på att vilja ha barn med Martin? Det vore inte rätt, hur mycket jag än längtar. Tänk om jag får ett barn som blir likadant som jag själv? Tänk om jag inte orkar en dag och tar livet av mig? Så får man inte göra mot sitt barn.

Men ändå.

Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.