När jag hörde att Sven-Ingvars frontman Sven-Erik Magnusson precis dött – frid med honom – så mindes jag följande.

I början på 1960-talet undrade jag förtvivlat hur Bob Dylan och alla andra gitarrspelare på fokmusikscenen lyckades få sitt ackompanjemang att låta så oerhört mycket. I min musikaliska närhet fanns inga som kände hemligheten med fingerspelet och filmer på internet kunde förstås inte upplysa mig. En dag när jag satt med min gitarr spelades Sven-Ingvars låt ”Te dans mä Karlstadtösera” på radion. Har ni hört den så känner ni till det där typiska gitarrplocket som följer med hela tiden. Jag spelade med och lät tummen köra det där C-E-E-G-E på de tre lägsta strängarna. Utan att direkt tänka på det råkade jag lägga till toner med mina andra fingrar på de tre andra strängarna. Plötsligt insåg jag: Hemligheten låg i tummen! Den skulle köra på hela tiden. Sven-Ingvars fick mig att förstå three-picking! Eller om det nu kallas det. Tack för det!

Så gick det till på den tiden, ungdomar!

(Så här i efterhand inser jag att de spelade låten i A-dur https://www.youtube.com/watch?v=5nv0Ori3A_s , så mitt minne av att jag spelade med på C-E-E-G-E, är väl fel. Men icke desto mindre är det hela i övrigt helt sant. Låten är f.ö. skriven av Erik Uppström (musik) och Rune Lindström (text).)