Ett enda hopp

Share Button

Det var det året jag hade sommarjobb som ledare på ett slags idrottsläger för ungdomar vilka av olika skäl inte borde eller kunde vara i stan under lovet. Det var en salig blandning av grabbar, en del närmast värstingar som ständigt försökte hitta på dumheter, andra var små och rädda, några till och med sängvätare (vilket åtminstone jag gjorde mitt bästa för att hjälpa till att dölja för de andra ungdomarna.) Egentligen var det väl en underbar sommar, med fotboll, bad, brännboll och aktiviteter dagarna i ända. 

Själv har jag aldrig varit särskilt äventyrlig eller djärv av mig, och särskilt illa tycker jag om höga höjder, men det fanns förstås inledningsvis ett tryck från både andra anställda och ungdomarna kring att göra sig tydlig som ledare, så redan vid första badtillfället i den närbelägna lilla sjön, kastade jag mig utan tvekan ut från hopptornets tiometersavsats ner i vattnet. Först av alla. Fötterna före. Höll andan. Sprängde vattenytan. For hastigt nedåt i djupet. Nådde ner på den obehagligt mjuka bottnen och hann för ett ögonblick känna en viss rädsla för att fastna. Men trots allt behöll jag fattningen och lyckades simma nära botten tillbaka, utan att bli sedd, under bryggan, hämtade andan, in mot stranden, klev upp och kunde sedan bakifrån i sakta mak närma mig gruppen av pojkar som stirrade ner i det lergrumlade vattnet, de undrade var jag tagit vägen. Lite nonchalant ruskade jag på huvudet så vattnet stänkte på de närmaste och frågade vad de kollade efter.

Efter det slapp jag hoppa från tornet igen och har aldrig gjort något liknande heller sedan dess.

(Ur novell under arbete)

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.