När Sara Stridsberg skrev manus till Dramatenpjäsen ”Valerie Solanas ska bli president i Amerika” baserat på boken ”Drömfakulteten” var jag skeptisk. Hur skulle denna fantastiska bok kunna överföras till scenen? Svaret var en annorlunda pjäs, kanske delvis otrogen mot sitt ursprung i vissa delar, men otroligt lyckad. Min skepsis kom på skam.
Eftersom det var på det viset var möjligen mina förväntningar lite väl höga på uppsättningen av Stridsbergs Beckombergamanus. Boken hade jag ju fullständigt kapitulerat inför. I den skapade Sara Stridsberg en egen värld fylld av röster och en stark berättelsetråd i relationen mellan en kärlekstörstande dotter och hennes plågade och undflyende far intagen på anstalten efter självmordsförsök och avancerat alkohol- och drogmissbruk.
Det enda jag möjligen kunde ha som invändning var att beskrivningen tycktes något romantiserande inför en mentalvård fylld av övergrepp och makabra behandlingsmetoder. I det avseendet uppfattar jag till exempel Anna Jörgensdotters ”Drömmen om Ester” som mera helgjuten. Men Stridsbergs skildring kan givetvis vara begriplig om man föreställer sig den från en gränslös och naiv trettonårig dotters horisont. Det är ju i mångt och mycket hennes värld vi träder in i. Jackie, som hon heter, kan rimligtvis inte ha ett övergripande perspektiv på svensk mentalvård, och kommer inte riktigt i kontakt med den på det sätt som Ester gör hos Anna Jörgensdotter. ”Drömmen om Ester”, en ljuvlig läsning för övrigt, kan kanske också sägas ha ett annat uppdrag än Beckomberga.
Uppsättningen på Dramatens scen Elverket gav mig flera starka upplevelser. Den tragiske Olof, den nerviga Sabina, den försmådda och bittra Harriet, den förvirrade mamman till en upprörd dotter. Här fanns enskilda scener som var djupt gripande och fantastiskt bra gestaltade. Men det var just enskilda scener, burna av starka skådespelare och ett övertygande manus. Allt förvisso mycket effektivt förstärkt av en intressant scenografi, ljud- och musikbakgrund där både förtvivlan och kaos blir så tydligt.
Däremot tyckte jag att mycket av bokens bärande berättelse om Jackie och hennes far tappas bort. Den stödjer inte föreställningen på samma sätt som den gör i boken, och det är synd.
Jag är inte heller, till skillnad från andra recensenter, så förtjust i hur Jackie skildras. I boken uppfattar jag henne som starkare, mera kraftfull och initiativrik. I den regi som getts här är det för mycket tics, för mycket konstigheter och för mycket ätstörningar. Möjligen framställs hon här till och med mycket mer som ett offer för omständigheter jämfört med boken, där hon i mycket framtonade som en som strävade efter att styra sitt eget liv. Men å andra sidan är en sådan kritik beroende av att jag har boken som förlaga och så behöver man inte nödvändigtvis se det. Och då faller kanske en sådan synpunkt.
Jag är inte helt benägen att dra samma slutsats som kring Drömfakulteten: En annorlunda pjäs, kanske delvis otrogen mot sitt ursprung i vissa delar, men otroligt lyckad.
Fast nöjd var jag – det ska sägas. Mycket nöjd. Upprymd och fylld av idéer och tankar.