Strindbergs Intima Teater

Pjäsen ”Pelikanen” från 1907 har med rätta kallats Strindbergs och kanske all dramatiks mest fruktansvärda kvinnoporträtt. Den onda egoistiska modern som tvärtemot myten om pelikanen vilken antogs ge sina barn av det egna blodet, suger livet ur all sin omgivning, inte bara de egna barnen. Hon driver mannen till sin död, förgiftar allt och alla med sin ondska.

”Stackars mamma som var så ond, så ond”, säger dottern Gerda i slutscenen då modern kastat sig ut från balkongen, hon vill inte dö i eld. De två syskonen väntar på sin död i den brinnande våningen, som en befrielse. Fast jag tänker inte att barnen ”följer” sin mor in i döden som Lena S. Karlsson i Tidningen Kulturen uttrycker det (http://tidningenkulturen.se/index.php/scenkonst/kritik-om-scenkonst/20429-scenkonst-pelikanen). De lämnar henne snarare, frigör sig, förenas äntligen bortom henne, pjäsens motsägelsefulla hoppfullhet – döden som frigörelse.

I övrigt är jag helt överens med Lena S. Karlsson i hennes positiva recension. Genomgående mycket fint skådespeleri och regin känns helgjuten. Scenografin lysande med sin vridscen, smaka på det ordet – vriden scen – understryker verkligen både absurdism och skräck. Men här finns också humor. Från publiken kommer då och då små tysta skratt, kanske mer som leenden med storhetsvansinne.

Per Verner-Carlssons uppsättning av Pelikanen på Dramaten 1968 är ett bevis på att texten tål experimentell nytolkning, säger Lena S. Karlsson också. Den gången gjordes två delar; den första mer texttrogen och konventionell, efter paus mycket mer betoning på det som regissören själv kallade ”panik-komik”. Den skulle man velat se. I Intimans version stämmer detta uttryck också bra. För de lågmälda skratten tystnar snabbt i atmosfären av obehag och ondska som skapas på scen och så effektivt drar med oss i publiken.

Ja, pjäsen förtjänar sannerligen en stor publik. Klicka här >>

Medverkande: Sara Turpin, Mårten Svedberg, Happy Jankell, Alfred Tobiasson.
Regi: Richard Turpin.
Scenografi: Sören Brunes.