En gång när jag var liten ropade mamma från köksfönstret ut på gården som vanligt. Det var i maj någon gång, och jag har alltid tänkt att det var den sextonde, riktigt varför vet jag inte. Kan lika gärna varit den sjuttonde, eller tjugonde. Men ibland får man liksom för sig något alldeles bestämt, till exempel ett datum. I själva verket har man kanske fått det helt om bakfoten och det handlar till och med om något helt annat som man inte fattar. Fast jag var förstås sexton när jag låg med en pojke första gången. Och jag är född den sextonde april. Dessutom påstår mamma att jag föddes klockan sexton minuter över fyra på eftermiddagen. Sexton. Även om jag inte är vidskeplig precis, så tänker jag då och då att det där talet kan ha haft en viss betydelse i mitt liv. Någon gång ska jag anstränga mig att komma på mera om det. Om jag orkar.

I alla fall värmde solen den där dagen, och jag hade bara kortärmad klänning och tunna vita sockar. Det minns jag. Tjocktröjan – den blå med knäppning på ena axeln – hängde i hallen. Den skulle nog inte behövas mer även om morgonen hade varit lite kylig.

”Helen! Kom in och ät! Pappa har kommit.”

Så var det alltid. När pappa kom hem var det middagsdags. Hela familjen samlades. Det var jag och mina två bröder. Men den här dagen skulle allt bli annorlunda. Det anade jag inte när jag svarade med hög röst:

”Ska bara hoppa färdigt först!”

Sedan kastade jag mig in i den långa bågen av svischande rep som mina kamrater svängde runt, runt. Hoppade, hoppade, räknade högt, ropade en ramsa och så ut igen. Jag klarade det hur enkelt som helst! Men nu blev det svårare för hastigheten ökade på repet. Sneglade upp mot fönstret. Där lutade sig lillebror ut och tittade på oss.

”Du ska komma in nu!”

Henrik skrek allt vad han orkade. Nöjd över att få beordra en storasyster som redan gick i andra klass. Han längtade efter att bli stor och börja skolan.

Jag räckte ut tungan, men visste att han hade rätt. Pappa gillade inte att man var sen. Inte för att jag fick stryk precis, men jag ville verkligen inte att han skulle vara missnöjd med mig. Det var liksom så obehagligt att tänka på att det blev självklart att göra honom till viljes. Ibland undrar jag över det där. Vad var det jag var rädd för? Vad trodde jag skulle hända? Hur kunde det bli med en olydig unge? Jag inbillar mig att jag hade underliga föreställningar om att det går illa för flickor som inte gör som de är tillsagda. De blir fattiga, hamnar i fängelse och får otäcka utslag i ansiktet. Inte för att någon hade sagt just det där till mig vad jag minns. Men så var det. Hel och ren. Snäll och lydig. Annars.

Nu i vuxen ålder kan jag förstås inse se att mina bröder inte alls var sådana. De var både busiga och elaka, men det tycktes i alla fall gå bra för dem. Och inte fick de några hemska sjukdomar heller.

Ett snabbt hej till kompisarna på gården, in genom entrédörren, upp för trapporna med klapprande sandaler, tre våningar och sedan raka vägen till badrummet för att tvätta händerna och ansiktet. Det kändes som jag gjort samma sak tusen gånger. Allt var så välbekant och jag älskade det. Ja, jag tvekar inte att säga det ordet. Jag älskade verkligen vårt kvarter, de kalla grå stentrapporna där man suttit så många gånger och blivit kall om stjärten. Lekt med dockor och bytt bokmärken. Makat sig undan när någon vuxen passerade. Låtit fingrarna följa fossilenas linjer. Grå, vita, runda. Huvudet lutat mot de hårda stängerna i trappräcket. Jag hade svårt att förstå att det verkligen var djur som en gång blivit sammansmälta med stenen. Gården, vännerna, skolan, Gävle, allt i min tillvaro var värt min kärlek. Till och med vaktmästaren i kvarteret som vi var rädda för. Honom älskade jag också.

Det enda jag avskydde var en elak bespisningsvakt på skolan. Ugglan. Bakom tjocka glasögon och stirrade hon på en. Med sina klofingrar nedslagna och inborrade i offrets axel kunde hon väsa:

”Sitt rakt och ordentligt när du äter! Annars får du ont i magen, unge!”

Fy, vad otäckt. Men Ugglan var verkligen det enda molnet på min himmel under den tiden. Ett ganska ulligt och harmlöst moln kan man tycka.

”Hej min lilla gullunge”, sa pappa. ”Åh, vad du luktar gott.”

Han pussade mig på kinden och hans högra handflata, så sträv och varm, vidrörde som den naturligaste sak i världen, översidan av min hand. Ja, jag visste att han älskade mig. Men mamma pekade mot mina underarmar utan att säga något. Händerna var rena, men det var långa ränder av smuts upp mot armbågarna. Jag skyndade mig till tvättstället igen. Hel och ren. Annars. Mina bröder satt redan till bords. Undrar om de luktade gott? Eller om pappa inte kunde känna det?