Jag minns en så kallad rolig timme i ettan eller tvåan.

Ibland hade vi ett inslag som gick ut på att en elev fick gå ut ur salen medan de andra pratade ihop sig om vad den ovetande därute sedan skulle göra när den kom in. Den enda ledtråden var: varmt eller kallt i förhållande till platsen, resten fick man lista ut. Bara det att jag var den som fick gå ut gjorde mig underlig inombords, jag både ville och inte. Jag hatade å ena sidan uppmärksamhet, ville bara försvinna egentligen, vara osynlig, men jag längtade också efter bekräftelse av något slag. Just den konstiga ambivalensen rev i mig tror jag, så minns jag det i alla fall.

Fröken öppnade dörren och släppte in mig. Alla såg på mig och jag försvann in i en bubbla, försatte mig i ett slags onåbart tillstånd tror jag, rörde mig bakåt i salen mot skåpen där vi hade teckningsgrejor. Kallt ropade alla, kallt! Jag gick mot katedern. Ljummet, ropade de. Men det var inte att sitta på frökens stol. Jag ställde mig vid tavlan. Varmt. Tog en krita. Kallt. Tog en stol som stod där. Varmt. Nu var jag förvirrad, ja, förvirrad. Obehagligt, trodde verkligen att jag aldrig skulle lyckas förstå vad de var ute efter. Jag satte mig på stolen. Kallt. Tog en krita och klev upp på stolen. Kallt! Varmt! Jag ritade på tavlan. Kallt. Jag vände mig om mot klassen. Stod där som ett fån på stolen med en krita i handen och såg ut på ansikten jag inte vågade fokusera. Fullständigt borta, fattade inget. Varmt! Hett! Jättevarmt! Plötsligt slog det mig. De ville att jag skulle sjunga. Fröken hade ju sagt det. Att jag var tonsäker. Ett ord som jag aldrig glömmer. Tonsäker. Som jag minns det var det mer som i trance jag sjöng något. Kan väl inte ha varit ”Hembygdens sång du är stål och malm” för den hör hemma i Västmanland och detta var i Skåne. Var jag lycklig? Nej, det minns jag det inte som. Tacksam för att det var över kanske? Att inte avgrunden öppnat sig och jag slukats av mörkret? Men frökens beröm om tonsäker – för det var väl beröm? – det kommer jag alltid ihåg.