Det var året när USA förlorade kriget i Vietnam. Alla vi som kämpat i Sverige för detta, vad vi jublade. Åtminstone var det vad vi intalade oss. Jag minns inte glädjen riktigt. Däremot tomheten och oron. Tomheten inför att engagemanget var över. Vad skulle man nu göra?

I mitt politiska medvetande fanns den ryska revolutionen, dess lovvärda ambitioner, men också följderna. Förtryck, censur och diktatur. Den kinesiska kritiken mot Sovjet kom som en befrielse, ett nytt hopp. Men gradvis kom också besvikelsen och misstankarna. Förtryck, censur och diktatur syntes, kulturrevolutionen fick omvärderas. Och nu var det Vietnam. Skulle krigets slut betyda lycka för det vietnamesiska folket? Där var min oro. Att det inte blev enkelt vet vi. Vad åstadkom dessa besvikelser med en ung människa? Blev jag cyniker? Började jag förneka mina grundläggande värderingar? Nej, det vill jag nog inte medge.

Det fanns andra i Sverige som reagerade annorlunda. Ganska många startade en uppgörelse med sina, som de sa, försyndelser. En hel botgöringsrörelse med några kändisar i spetsen. Det var otäckt att se. En slags frälsning, ett lika fanatiskt avståndstagande från allt man gjort, det som tidigare varit styrka i engagemanget vändes nu till att bli en kraft i förnekandet och botgöringen. Obehagligt. Hur många som följt kändisarna i detta sätt att hantera sig själva och sina unga liv vet jag inte. Men det finns fler sätt.

En gammal arbetskamrat är urtypen för detta. Han var väldigt aktiv på den extrema vänsterkanten när det begav sig, skrev till och med en bok som jag med nöje läste på den tiden då jag inte alls kände honom. Numera talar han inte om det, förnekar genom att vara tyst. Han om någon borde kunna skriva om sin utveckling, men han kniper käft. Låtsas som det regnar.

Det var också ett sätt att hantera sin ungdoms göranden och låtanden. Sådant som varit viktigt i ens liv. Hur många har gjort så? Förträngt och förtigit snarare än öppet förnekat.

Själv har jag nog inte gett upp. Jag vägrar att bli cyniker, en som tiger, förnekare eller förträngare. Trots alla konstiga åsikter och all blåögdhet man hade förr vill jag mena att mina grundvärderingar alltid stått kvar. Demokrati, öppenhet, socialism i meningen begränsa kapitalets framfart, annat än vinstbegär måste få vägleda.