![\"2011-05-09](\"http:\/\/magnus.ottelid.se\/wordpress\/wp-content\/uploads\/2015\/09\/2011-05-09-19.38.30.jpg\")
<\/a><\/p>\nF\u00f6r morfar hade det alltid varit en fr\u00e5ga om han skulle r\u00f6sta p\u00e5 sossarna eller kommunisterna, men mamma hade tidigt f\u00f6rklarat att pappa var tj\u00e4nsteman och d\u00e5 r\u00f6stade man p\u00e5 folkpartiet. Det var n\u00e5got underligt med det d\u00e4r, ett slags avst\u00e5ndstagande, ett f\u00f6rnekande av var vi kom ifr\u00e5n. H\u00e5kan kunde minnas det fr\u00e5n barndomen som en pl\u00f6tslig stramhet i luften n\u00e4r politik kom p\u00e5 tal. Han mindes inga regelr\u00e4tta gr\u00e4l, bara morfars aningen h\u00f6jda r\u00f6st n\u00e5gon julafton, och mamma som f\u00f6rs\u00f6ker bjuda lite mer mat eller dricka, eller om hon ropade att nu ska det bli paket\u00f6ppning. Mormor sa inget vid s\u00e5dana tillf\u00e4llen, men H\u00e5kan visste vad hon tyckte, hon var nog r\u00f6dare \u00e4n morfar till och med. De hade ju haft sina samtal vid \u00e4ppelmoskokningen eller bl\u00e5b\u00e4rsplockningen, hon och han.<\/p>\n
H\u00e5kan l\u00e4rde sig n\u00e5got om klass av henne, om att veta sin plats och var han skulle ha sina sympatier. Allt eftersom t\u00e4nkte han p\u00e5 det som en inre kompass, n\u00e5len skulle passas in i det r\u00f6da f\u00e4ltet, format som en pil, d\u00e5 visste man att det var r\u00e4tt h\u00e5ll.<\/p>\n
S\u00e5 detta med att b\u00f6rja p\u00e5 Kockums, strunta i studentexamen, det var en markering, ett s\u00e4tt att f\u00f6lja kompassriktningen. Han h\u00f6rde inte hemma bland studenterna och inte p\u00e5 universitet, skit samma om han hade l\u00e4shuvud. Det h\u00e4r var n\u00e5got som beh\u00f6vde utforskas, pr\u00f6vas. Det var som om han hamnat i kl\u00e4m mellan framf\u00f6r allt mammas ivriga str\u00e4van efter n\u00e5got b\u00e4ttre, modernare, finare, och det sj\u00e4lvklara och enkla som pr\u00e4glade hans mor- och farf\u00f6r\u00e4ldrars s\u00e4tt att f\u00f6rh\u00e5lla sig till livet. Han bar en underlig kluvenhet inom sig som han just nu inte kunde hantera p\u00e5 annat vis \u00e4n att byta riktning.<\/p>\n
Mormor st\u00f6dde honom. \u201dVar och en blir salig p\u00e5 sin tro\u201d, brukade hon s\u00e4ga. Och hon hade med stor tydlighet tillagt att han alltid kunde \u00e4ndra sig senare om han ville, f\u00f6r hon var definitivt inte mot kunskap eller utbildning, tv\u00e4rtom. Sex \u00e5r i folkskola var allt hon hade och att ge arbetarungar mer \u00e4n s\u00e5 var n\u00e5got hon tyckte var viktigt. \u201dHur ska vi annars kunna regera det h\u00e4r landet?\u201d, sa hon, \u201dom ingen kan n\u00e5t.\u201d Och sedan tillade hon: \u201dMan kan alltid studera senare, det vet du. H\u00e5ll alla d\u00f6rrar \u00f6ppna.\u201d
\nHan nickade, la hennes ord p\u00e5 minnet, men trodde v\u00e4l inte p\u00e5 det. L\u00e4ngtade till en f\u00f6rmodad enkelhet d\u00e4r r\u00e4tt var r\u00e4tt och fel var fel.<\/p>\n