kulturhus i Östersund – samtal med en jorduggla

Share Button

ugglaEfter filmen och debatten i Storsjöteaterns foajé som skulle handla om kulturhus for jag till stugan på Myssjönäset. Stod på loggian och såg ut över Myrviken. Fin klar kväll, men kall. Min vän jordugglan kom och satte sig på en av stolparna kring örtagården.

Hej, sa jag. Läget?

Gott om sork, sa han. Så det är ”bäre bullan”.

Jag var på debatt och såg en film idag, sa jag. Filmen var bra. Och där var många bra människor. Som vill nåt, som gör nåt.

Vad handlade filmen om då?

Om kultur i Östersund. Att det saknas nåt. Att många kulturmänniskor vill ha ett kulturhus som kan vara en ordentlig samlingsplats. Och även för ungdomar. Att kulturen får för lite. Att idrotten får mycket mer. Att Östersund förtjänar bättre. Att det inte duger med bara Vinterstaden. Det ska inte bara vara snö och fjäll. Det är musik och teater också. Och ungdomar. Och konst för tjejer. Borde vara Kulturstaden Östersund.

Jag fattar. Det är som vanligt alltså. Han sträckte ut vingarna och vred huvudet så som bara ugglor kan.

Hur då som vanligt?

Tja, den här regeringen ni har. Minska skatterna för de redan välbeställda, knäpp kulturminister, mindre pengar till kultur, och aangtreprenöörer gubevars. Alla kulturarbetare ska vara näringsidkare och egna företagare och angtreprenera.

Jo, det är sant. Så pratar dom.

Vi suckade lite tillsammans.

Och litteratur, sa jag. Skrivande och läsande.

Vadå, hoade min ugglevän och kastade en lysten blick mot grästuvorna just där lägdan går kant i kant med vår gräsmatta. Kanske det prasslade där?

Varken filmen eller debattörerna nämnde läsande och skrivande, fortsatte jag. Det är ju ändå en av grundbultarna när man pratar om kultur. Så varför pratas det aldrig om det?

Jahoho, jag förstår. Lite som vanligt det med. Man glömmer vikten av att öka läsandet och tänker heller inte på att skivandet inte bara handlar om romaner utan det finns i alla konstarter. Vad vore väl musiken utan texterna, teatern och filmen utan manus?

Du har en poäng där. Man blir ju orolig av att läsandet går ner, särskilt bland yngre. Det borde göras nåt där. Fast man blir glad av att se de poetiska rapparna. De var väl filmens behållning. Det är nåt särskilt med unga poeter. Och du! Tänk en poesiscen i ett kulturhus. Det vore nåt. Och bokcirklar. Om bara nån kunde börja prata om det.

Min ugglekamrat kastade sig plötsligt iväg från sin stolpe och dök ner på marken, flaxade runt lite och lyfte igen. Satte sig tomhänt (eller heter det tomkload med ugglor?) och började putsa sina fjädrar.

Skulle bara kolla lite, sa han och försökte se oberörd ut.

Det blir fler tillfällen, sa jag.

Jag var ändå inte hungrig. Och förresten. Han försökte byta samtalsämne. Hur gick det med din idé?

Vilken idé menar du? svarade jag.

Det där med ”Östersund läser”, ja, eller ”hela Jämtland läser”. Du vet, alla läser samma bok och det blir ett jekla drag kring det där. Som i hufvudstaden. Där läser dom Strindberg just nu hörde jag.

Jaha, ja, just. Jo, kanske blir det nåt. Har pratat med Karin. Hon kulturnämndens ordförande. Hon gillade det där.

Jaja, vi får se. Jordugglan såg skeptisk ut. Vi säger så, sa han. Måste vidare.

Tack för pratstunden, sa jag.

Under en kort stund begrundade vi tillsammans försommarnattens ljus och litteraturens plats, eller brist på plats, i det jämtländska kulturlivet. Sedan flög han åt sitt håll och jag gick in, borstade tänderna enligt 2-2-2 och intog sängen. Måste skaffa bättre madrass, tänkte jag innan jag somnade. Tranorna ropade nere vid ångbåtsbryggan, men storspoven var tyst.

Även tillgänglig på ePROVINS >>

Share Button

…träffsäkert, rikt och drabbande..

Share Button

att finna helenRecension i Öviks Allehanda 15/3 2011

Psykologiskt djuplodande

Vi lever i ett individualistiskt samhälle, där individen är allt, och självförverkligandet är livets mening. Samtidigt är det rekordmånga som krisar ihop, får inte ihop sina liv, och lider av utanförskap och ensamhet. Närhet är tydligen svårt i individualismens tidevarv.

På det temat har Östersundsbon Magnus Ottelid skrivit en fin liten roman. Två skeppsbrutna existenser med traumatiska upplevelser i bagaget träffas och försöket att hitta till varandra. Ottelid har ett språk som är träffsäkert, rikt och drabbande, och han får personer och händelser att hänga ihop på ett intrikat sätt.

Romanens styrka ligger i det psykologiskt djuplodande personteckningen. Här finns också flera mycket fina kärleksskildringar. Ottelid beskriver mer än han förklarar, och om jag har någon invändning så är det att det stundtals kommer alldeles för nära det terapeutiska innesnacket, bara vi nu talar ut, så blir allting såå bra. Det står i skarp konstrast till bokens annars övertygande berättelse om människors oförmåga att välja livet.

Ingen happy-end här inte, desto mer av avstånd, smärta och svärta. En välskriven djupdykning i det mänskliga psykets mörka brunn.

Gregor Flakierski

Share Button