Lilla stugan

Mormor och morfar verkade alltid lyckliga när jag for med dem till deras sommarstuga per cykel, och jag minns allt bara som något underbart.

Att sitta på morfars säck med matjord bak på cykeln var en spännande upplevelse – jag tror han brukade stjäla jord någonstans i staden, eller om han skojade med mig. I alla fall behövdes det matjord där inne i skogen kan man förstå. Morfar drog den tungt lastade cykeln, med mig kvar på, för hand uppför den branta sista backen in i skogen där den lilla stugan fanns bland alla höga tallar och granar. Och jag har intensiva bilder och dofter och ljud kvar inom mig av hur mormor belönade oss alla tre med saft och bulle när vi kommit fram. Hon nynnade alltid, eller sjöng. Saften hade hon gjort själv förstås. Först fick vi dock hämta vatten hos Pump-Larsson, den bofasta kvinnan i ett hus intill. Man trängde sig fram på en liten stig genom den täta skogen. Och plötsligt öppnade det upp sig i en stor gräsplan och där var brunnen med sin grå cementplatta och grönmålade pump. Jag fick hjälpa till. Det var tungt att dra det stora metallhandtaget upp och ner. Först kom det inget, sedan blev det ännu tyngre när man fått ur all luft. Ett klart och kallt vatten ner i mormors metallhink, ibland hade vi mjölkkannan med och fyllde också. Sedan kånkade vi ämbaren tillbaka genom snåren. Mormor kunde också bära tungt precis som morfar. Fast mormor sjöng alltid när hon arbetade, det gjorde inte morfar. Han var rätt tyst över huvud taget.

När vi släckt törsten fortsätter det bara. Mormor sjunger och stökar, skakar mattor och diskar, morfar gräver, planterar och förbättrar med sitt stöldgods, själv skyndar jag mig till den röd- och gulrandiga hängmattan, vältrar mig i och sätter fart med hjälp av det långa repet som morfar bundit i en tall längre bort. Tittar rakt upp. Tallarnas mäktiga grenverk rör sig mot en himmel med mest blått och några vita moln. Skogen är inte bara nära, den är i mig. Och den har aldrig lämnat mig sedan dess. Vad kan man säga om skogen? Ingenting. Skogen behöver varken adjektiv eller beskrivning när man har den. Den bara är. Och man ska ha respekt för den. Ugglan finns där. Och ormen. Och mörkret och gå vilse.

”Kom och hjälp till!”

Jag rullar ur hängmattan och skuttar iväg till mormor. Vi bär väskan med mat. Hej och hå, vad det är tungt, säger vi och skrattar. Håller i var sitt handtag. Mormor lägger sig på knä och jag langar från väskan. Mjölk och öl och smör och ost och leverpastej åker ner i det lilla jordkällarhålet bland blåbärsriset som är så högt och täcker marken mellan huset och vägen. Det är noga med att locket är tätt, säger hon. Så att inte våra små vänner skogsmössen kommer in. Sedan plockade vi blåbär och åt med mjölk och lite socker.

Det var en idyll för mig som barnbarn och jag kände aldrig något annat än kärlek och närhet där. Inte ens när morfar står utanför fönstret i mörkret och försöker skrämma mig och mormor med att han är Månskensmördaren. Då skriker vi förtjust där inne och pumpar sedan lite extra i fotogenlampan som susar på köksbordet och sprider ett sådant där gult och mjukt ljus som ingen ser nuförtiden. Sedan kommer morfar in och skrattar, månskensmördarmorfar, takklättrarmorfar, pilbågebyggarmorfar.

2 thoughts on “Lilla stugan

    • Det var roligt att höra! Det är något med texter och känslor! Ja, du vet ju hur berörd jag blev av din fina text som du läste på ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan”!

Lämna ett svar till Fatema Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.