Tysk-Johan

Share Button

mjäla höst 05 085Olle Olofsson var en ung, men inte helt oerfaren, lagens representant och denna dag hade han kommit resande från Östersund och befann sig nu i det provisoriska förhörsrummet hos pastorn i Myssjö. Poliskommissarien stirrade på den unge misstänkte och kände att irritationen redan började nå bristningsgränsen. Trots flera försök verkade det stört omöjligt att få ett enda ljud ur pojken som satt på andra sidan bordet.

Kommissarien hade varit tvungen att stiga upp alltför tidigt på morgonen och planerna för dagen var helt raserade. Att sitta i sin lilla båt på Storsjön och fiska var en av hans favoritsysselsättningar, daggmaskarna var uppgrävda och matsäcken förberedd. Och inte nog med att den lediga dagen gått om intet, innan han kom iväg på morgonen rapporterade radion att tyskarna börjat bomba London. Detta upprörde honom så djupt att han haft svårt att knäppa sin uniformsjacka. Nazisternas framfart och krigets utveckling oroade honom ständigt. Och det gick inte att se någon ljusning.

Men nu var det denna utredning om ett dödsfall under oklara omständigheter. En ensamstående kvinna med ett utomäktenskapligt barn hade drunknat på ett minst sagt underligt sätt ute på Myssjönäset, men ingen tycktes veta något om hur det gått till. Och den nu föräldralöse tolvåringen Johan yttrade inte ett ord. Han visade knappt någon reaktion alls på de tålmodiga och vänliga frågor som ställdes. Hittills hade han bara sagt ”mamma halkade.”

Men de orden hade kommit redan under gårdagen i samband med att den lokala polisen och en läkare kommit till huset på Myssjönäset och tagit hand om mammans döda kropp. Sedan dess hade pojken varit tyst. Bara bligat kort mot den som frågat något och därefter sänkt huvudet. Inte ens suckat eller visat andra tecken på upprördhet eller sorg.

Till synes koncentrerat bläddrade Johan just nu i den tjocka bok han fått med sig från hemmet. ”Tyska uppfinningar 1930-1935”. Fast på tyska. ”Neue Deutsche technischen Errungenschaften 1930-1935”.

Det var då själva fan, tänkte kommissarie Olofsson och reste sig upp. Och inte en jävel att fråga i övrigt heller. Pojken verkar ju rubbad. Och vad är det för gallimatias han låtsas läsa. Det är ju för bövelen på tyska. Inte kan väl han det. Fast lika bra om så vore, suckade han för sig själv. Snart måste vi väl prata tyska allihop. Förbannade elände.

Men Johan kunde faktiskt tyska, mycket bra till och med. Han hade tagit Hermodskurs och var en osedvanlig begåvning på både det ena och det andra. Det var något som folk hemma på Näset kände till, men förstås inte kommissarien som var från Östersund. Teknik var Johans starkaste sida, men språk var inte heller någon stor utmaning. Man antog att förståndsarvet var på fädernet, för modern hade inte förefallit ha någon fallenhet för vare sig studier eller läsande. Nej, det måste komma från den okände fadern sade man på Näset.

Nu försökte Johan samla sig och tränga in i ett kapitel om intressanta utvecklingsprojekt gällande bilmotorer. Tyskarna var allt ena hejare på allt tekniskt, tänkte han. Och boken är ändå fem år gammal nu.

Men det var svårt att mota bort bilderna av den döda modern som gång på gång blixtrade genom hans huvud, hur hon är underligt orörlig på båren utanför deras hus, med regnvattnet från tunnan där hon legat drypande ur kläder och hår, det bleka ansiktet med ögonen ännu öppna, men oseende. Grannens beskyddande händer på hans axlar kändes ännu, utan dem hade han nog tappat bort sig.

Och nu gällde det att överleva. Precis som mamma alltid sagt.

– Om det någonsin, Gud förbjude, händer mig något och du blir ensam i världen Johan, så ska du veta att du alltid kommer att klara dig. Bara du tänker dig för. Använd din skarpa hjärna, bli inte överväldigad, håll dig bara lugn, så går det bra för dig.

Det var just detta Johan nu gjorde. Mindes sin mors ord, tänkte sig för, höll sig lugn, blev inte överväldigad. Inget behövde berättas om det som hänt. Han var övertygad om att det skulle ställa till mer bedrövelse än om han höll tyst. Så fort man slutat ställa frågor kunde han ju börja tala igen. Men nu, och kanske länge än, behövde han vara tyst. Inget fick komma fram om vad som hänt. Så var det.

Kommissarien tog ett varv i rummet, knäppte upp jackan, körde ner händerna i fickorna och försökte stilla sig. Blängde på poliskonstapeln som stod helt stilla och rak i ryggen vid dörren. Denne hade blicken riktad rakt ut i ingenting. Efter ett djupt andetag satte sig Olle Olofsson igen och försökte sig på ett leende mot pojklymmeln.

– Hördu Johan, sa han och uppbådade allt han hade av tillkämpad vänlighet i ett sista försök.

– Vill du inte ha dig en bit av smörgåsen i alla fall?

Han sköt fram assietten där den frestande brödskivan låg, med det gula smöret och den tjocka leverpastejskivan. Johan tog en tugga, drack lite av mjölken och återvände till boken. En öppning, tänkte kommissarien, och fortsatte.

– Ska du inte ta och tala om vad som hände i alla fall. Det vore så bra förstår du. Så vi får veta lite.

Han lade huvudet på sned och föreställde sig att han såg så god och tillmötesgående ut att det väl borde vara omöjligt att inte villfara hans hovsamma begäran om att få höra Johan berätta.

Men Johan gjorde som förut. Lyfte huvudet, såg polismannen rakt i ögonen helt kort, och därefter slog han ner blicken igen utan att ett ord kom över hans läppar. Han bläddrade energiskt i sin bok.

Detta blev för mycket för den unge Olle Olofsson. Han kände hur det rann över och började vrida sina kraftiga kommissariehänder för att hindra sig från att lappa till pojkuschlingen.

– Hördu du din förbannade…, röt han, men stakade sig, insåg att han förargligt nog tappat fattningen och sökte desperat efter något riktigt dräpande att säga.

– … förbannade … Tyst-Johan!

Det lät verkligen inte särskilt imponerande och det insåg han omedelbart. Röd av förtrytsamhet dängde han stolen i väggen och gick ut ur rummet. Han bestämde sig för att avskriva alla misstankar om att den unge Johan haft något med sin moders död att göra.

Men det var i alla fall så det kom sig att Johan fick ett tillnamn som snabbt blev känt på bygden. För konstapeln som varit närvarande under det misslyckade förhöret hade insett det komiska i den tillreste kommissariens tillkortakommande och berättade i efterhand gladeligen för alla som ville höra på hur Tyst-Johan fått den strame representanten för lag och ordning att tappa fattningen.

Fast det tog givetvis inte många dagar av återberättande mellan kreti och pleti förrän historien blivit förvrängd, det var ju krig och tyskarna och Tyskland var ständigt på tapeten. Tyst-Johan blev Tysk-Johan och själva poängen med Olle Olofssons utbrott blev därmed tillintetgjord.

(Inledning ur kommande)

Share Button

Ett svar på ”Tysk-Johan”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.