sjätte dagen fiskade jag i älven

Share Button

Trekommanoll 24 augusti 2004 013

”Sjätte dagen fiskade jag i älven en sen eftermiddag. Satt först en timme säkert och bara iakttog vattnet.

Flödet, strömmarna, djupkanalerna,
tänkbara höljor, stenar, vadmöjligheter,
bligade i flugasken, tänkte mig en större fisk nu,
tunna grå moln, vindstilla,
sätter upp spritköket,
vatten, kaffe, hårdbröd,
här kan jag övernatta,
kommer att sova gott med bruset utanför tältet.
Tjugo meter uppströms är det en liten inbuktning med nästan stilla vatten, där vakar frukostens småöring.

Och jag tog av mig vandrarkängor och strumpor, kavlade upp byxorna ovanför knät och satte på mig gymnastikskorna. Vadade försiktigt ut på grusbottnen, kylan trängde fort genom skornas tyg, tog sikte på den första stenen jag tänkte fiska av, den var väl en decimeter under ytan, antydan till vitvatten. Efter fyra kast nådde den svarta streamerflugan bakvattnet som säkert dolde en liten djuphåla och öringen tog med kraft. Mothugg, tyngd, rusning uppströms, fort in med lina, där bröt den ytan med ett plask, sedan nedströms igen, jag bromsade försiktigt. Ner på botten for fisken och tvärstannade, jag höll den och tänkte två kilo. Hanfisk, måste vara. Uppströms på det viset.

Solen bröt fram över fjällkammen på andra sidan älven, en kungsörn visade sin siluett, steg i uppvindarna, jag hade inte tänkt på Merete eller brevet sedan jag lämnade Umeå och klev på tåget. Fisken började röra på sig igen, tog sats och gjorde ett jättehopp, skakande tafs och fluga, dunkade mot älven yta, jag tänkte tre kilo, ny rusning, knarret från rullen övergick nästan i ett tjut.

Men i nästa stund kom han lugnt rakt mot mig, tog en sväng när det var ett par meter kvar där jag stod i decimeterhögt iskallt vatten, han skimrade, visade upp sin stora ryggfena, sedan vände han i sakta mak mot ursprungsstenens håla, ställde sig lugnt, spänt spö, rörde sig inte.

Hur länge höll vi på? Jag kan inte bedöma det, på ett vis var det väl en evighet.

Det var molnen, fjällen, älven, bruset, mina domnande fötter i kylan,
tanken att det inte handlade om en strid mellan mig och öringen,
detta var mer en dans, något vi gjorde tillsammans,
och mina fingrar var inte bara om spöet, med vänsterhanden bromsande rullen,
jag höll denna vilda fisk nära mig,
såg hans kropp,
kände hans kraft,
hur han lekte med mig, kamratligt,
ja, visst var det så,
det var inte på allvar,
ingen skulle dö,
ingen skulle förlora någon kamp.

Så när linan plötsligt slaknade var det inte den där vanliga tomheten som kan uppstå vid insikten att man tappat en fisk, nej, det var i själva verket mycket mer en lyckokänsla, befrielse till och med, någon form av tacksamhet, jag ville nästan falla på knä och gråta så underbart var det.”

(Hela novellen “Glömskans resa” publicerad här >> )

Share Button

Ett svar på ”sjätte dagen fiskade jag i älven”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.