sjätte dagen fiskade jag i älven

Trekommanoll 24 augusti 2004 013

”Sjätte dagen fiskade jag i älven en sen eftermiddag. Satt först en timme säkert och bara iakttog vattnet.

Flödet, strömmarna, djupkanalerna,
tänkbara höljor, stenar, vadmöjligheter,
bligade i flugasken, tänkte mig en större fisk nu,
tunna grå moln, vindstilla,
sätter upp spritköket,
vatten, kaffe, hårdbröd,
här kan jag övernatta,
kommer att sova gott med bruset utanför tältet.
Tjugo meter uppströms är det en liten inbuktning med nästan stilla vatten, där vakar frukostens småöring.

Och jag tog av mig vandrarkängor och strumpor, kavlade upp byxorna ovanför knät och satte på mig gymnastikskorna. Vadade försiktigt ut på grusbottnen, kylan trängde fort genom skornas tyg, tog sikte på den första stenen jag tänkte fiska av, den var väl en decimeter under ytan, antydan till vitvatten. Efter fyra kast nådde den svarta streamerflugan bakvattnet som säkert dolde en liten djuphåla och öringen tog med kraft. Mothugg, tyngd, rusning uppströms, fort in med lina, där bröt den ytan med ett plask, sedan nedströms igen, jag bromsade försiktigt. Ner på botten for fisken och tvärstannade, jag höll den och tänkte två kilo. Hanfisk, måste vara. Uppströms på det viset.

Solen bröt fram över fjällkammen på andra sidan älven, en kungsörn visade sin siluett, steg i uppvindarna, jag hade inte tänkt på Merete eller brevet sedan jag lämnade Umeå och klev på tåget. Fisken började röra på sig igen, tog sats och gjorde ett jättehopp, skakande tafs och fluga, dunkade mot älven yta, jag tänkte tre kilo, ny rusning, knarret från rullen övergick nästan i ett tjut.

Men i nästa stund kom han lugnt rakt mot mig, tog en sväng när det var ett par meter kvar där jag stod i decimeterhögt iskallt vatten, han skimrade, visade upp sin stora ryggfena, sedan vände han i sakta mak mot ursprungsstenens håla, ställde sig lugnt, spänt spö, rörde sig inte.

Hur länge höll vi på? Jag kan inte bedöma det, på ett vis var det väl en evighet.

Det var molnen, fjällen, älven, bruset, mina domnande fötter i kylan,
tanken att det inte handlade om en strid mellan mig och öringen,
detta var mer en dans, något vi gjorde tillsammans,
och mina fingrar var inte bara om spöet, med vänsterhanden bromsande rullen,
jag höll denna vilda fisk nära mig,
såg hans kropp,
kände hans kraft,
hur han lekte med mig, kamratligt,
ja, visst var det så,
det var inte på allvar,
ingen skulle dö,
ingen skulle förlora någon kamp.

Så när linan plötsligt slaknade var det inte den där vanliga tomheten som kan uppstå vid insikten att man tappat en fisk, nej, det var i själva verket mycket mer en lyckokänsla, befrielse till och med, någon form av tacksamhet, jag ville nästan falla på knä och gråta så underbart var det.”

(Hela novellen “Glömskans resa” publicerad här >> )

skymningen var nära

fjallkant“Skymningen var nära, fjälltopparna mörknade, jag reste tältet först. Sedan tacklade jag upp. Den senaste timmen hade det börjat blåsa rejält, så jag undrade hur det skulle gå att få ut flugan på något vettigt sätt. Satte mig på en sten och iakttog vattnet. Inga vak syntes, det var för oroligt på ytan. Det verkade rätt djupt redan intill stranden. En liten vindpinad björk precis vid tjärnens kant fick utgöra ett skydd för upptäckt och jag fumlade iväg en liten ljus torrfluga på vattnet, för att förbereda ett kast. Innan jag hunnit mata ut lina sköt en svart skugga upp ur tjärnens mörka vatten och i en kraftfull välvning tog öringen flugan. Precis framför mina fötter. Oförberedd lyckades jag ändå göra mothugg, och det var fast fisk som skenade mot botten, kastade och ryckte. Men den satt bra och det tog bara en knapp minut att få upp den i gräset. Fyra, fem hekto underbart vackert färgad öring. Gul mage, grönt, rött, svart, brunt tecknat längs sidorna. Stod länge på knä och bara såg på denna skönhet, vinden la sig plötsligt, det gick som från en sekund till en annan. Flugan var inte så tilltufsad, den fick gå ut igen. Nu kunde jag vifta ut den en bit utan besvärande vind. Flugan lade sig tillrätta i det stillnande vattnet. Slurp. Mothugg. Ny knäböjd meditation inför detta under. Inte bli girig. Nog nu. Fram med spritköket. Smör finns i plåtlådan. Salt i läderpungen.”

Hela novellen “Glömskans resa” är publicerad på The Stockholm Review of Literature (ISSN 2002-1100). Det är en svensk litteraturtidskrift som varannan månad publicerar dikter, noveller och essäer på svenska och på engelska. Tidskriften grundades av Ted Greijer och Adrian McHugh i augusti 2014, och ges idag ut av Sofia Capel, Sarvat Hasin, Alex Marsh och Cian McCourt.

Du hittar novellen här >>

Novellen finns också i samlingen BRÄNNPUNKTER som du kan skaffa här >>