Motorsåg

Share Button

Med motorsågen i hand

fallriktar jag mitt liv

Lämnar högstubbar

markerar stigen mot döden

Den väntar så tålmodigt

på åns hitsida

Jag behöver inte vada över

Share Button

en kopp kaffe

Share Button

Här kan ni få höra en låt jag skrivit och spelat in i arbetsrummet hemma. Musiken baseras på en traditionell slinga som använts av många artister i olika varianter. Nu även jag alltså.

 

Share Button

Glömskans resa – novell

Share Button

”När Mias brev kom hade Henrik redan bestämt sig för resan. Det var därför han satt på sin köksstol med den fullpackade ryggsäcken intill sig, lutad mot väggen. Han slog kuvertet mot handen en stund, kastade en obeslutsam blick på soppåsen vid dörren som han ännu inte knutit ihop, men sedan vek han ihop brevet och stoppade det i fickan.”

Så inleds novellen som är publicerad på The Stockholm Review of Literature (ISSN 2002-1100). Det är en svensk litteraturtidskrift som varannan månad publicerar dikter, noveller och essäer på svenska och på engelska. Tidskriften grundades av Ted Greijer och Adrian McHugh i augusti 2014, och ges idag ut av Sofia Capel, Sarvat Hasin, Alex Marsh och Cian McCourt.

Du hittar novellen här >>

Share Button

Sven-Ingvars och three-picking

Share Button

När jag hörde att Sven-Ingvars frontman Sven-Erik Magnusson precis dött – frid med honom – så mindes jag följande.

I början på 1960-talet undrade jag förtvivlat hur Bob Dylan och alla andra gitarrspelare på fokmusikscenen lyckades få sitt ackompanjemang att låta så oerhört mycket. I min musikaliska närhet fanns inga som kände hemligheten med fingerspelet och filmer på internet kunde förstås inte upplysa mig. En dag när jag satt med min gitarr spelades Sven-Ingvars låt ”Te dans mä Karlstadtösera” på radion. Har ni hört den så känner ni till det där typiska gitarrplocket som följer med hela tiden. Jag spelade med och lät tummen köra det där C-E-E-G-E på de tre lägsta strängarna. Utan att direkt tänka på det råkade jag lägga till toner med mina andra fingrar på de tre andra strängarna. Plötsligt insåg jag: Hemligheten låg i tummen! Den skulle köra på hela tiden. Sven-Ingvars fick mig att förstå three-picking! Eller om det nu kallas det. Tack för det!

Så gick det till på den tiden, ungdomar!

(Så här i efterhand inser jag att de spelade låten i A-dur https://www.youtube.com/watch?v=5nv0Ori3A_s , så mitt minne av att jag spelade med på C-E-E-G-E, är väl fel. Men icke desto mindre är det hela i övrigt helt sant. Låten är f.ö. skriven av Erik Uppström (musik) och Rune Lindström (text).)

Share Button

Om William Wordsworth och kändisjournalistik

Share Button

För några år sedan väntade jag på ett plan någonstans i Storbritannien, minns ej var. På flygplatsen fanns en märklig pub vars väggar var fyllda med böcker, ett faktum som gjorde mig sugen på en öl. Jag satte mig med en pint of lager intill en av de välfyllda hyllorna och drog på måfå ut en liten inbunden bok, lagom sliten.

Helen Darbishire by Walter Stoneman, bromide print, 1947

Det var ”The poet Wordsworth. The Clark lectures at Trinity College Cambridge 1949 by Helen Darbishire”. Helen Darbishire var litteraturprofessor i Oxford, men hade 1949 blivit inbjuden till Cambridge för att hålla öppna föreläsningar i serien The Clark lectures. Hon adlades senare till Dame Helen Darbishire.

Nå, i min anteckningsbok från tillfället har jag skrivit att Helen Darbishire diskuterar skillnader mellan den unge och den gamle Wordsworth och lyfter frågan om myt och verklighet. Mycket intressant allt som allt. Sedan skriver jag att Helen Darbishire ”är intresserad av W:s liv och personlighet/karaktär bara i den utsträckning det fördjupar förståelsen av hans poesi”.

https://pictures.abebooks.com/GUYWELLER/md/md12923775130.jpg

Och nu, ett antal år senare förstår jag en sak om mig själv och all publicitet och kändisjournalistik om författare. Allt för mycket som skrivs och berättas om författare har ingen direkt koppling till deras skrivande och texter. Det är bara kändisjournalistik, tom på djup och tydlig förbindelse med deras arbete med ord, mening och innebörder. Sådan journalistik gör mig nedstämd och misstrogen.

Som motpol vill jag lyfta litteraturkritikern Martina Lowden och hennes lysande samtal med Björn Ranelid på Littfest 2017. Ranelid är en författare jag haft svårt för, mest på grund av hans överlastade språk. Och kanske delvis för hans brunkräm och karikatyrliknande uppenbarelse i media. Men samtalet ökade min respekt både för Ranelid som person och för hans författarskap. Och skälet var att den typ av journalistik som här utövades gjorde precis det som Helen Darbishire nämner: den intresserade sig för Ranelids liv och personlighet/karaktär på ett sätt som fördjupade förståelsen av hans skrivande. Jag är djupt imponerad av Martina Lowden och hennes förmåga att samtala. Det var för övrigt Björn Ranelid också.

När jag druckit upp min öl där på flygplatsen gick jag fram till bartendern och frågade om alla böcker. Det visade sig att de alla var gåvor och att det var okej att köpa böcker. Man fick bestämma priset själv och pengarna gick till välgörenhet. Jag lade 10 pund i burken. Det var boken värd.

Share Button