På tal om mors dag och Arthur Magnusson

Share Button

blänkare Gudarnas klor i Ny DagArthur Magnusson skrev en följetongsroman som publicerades i Ny Dag 1931 och som delvis hade självbiografisk bakgrund. Bilderna av huvudpersonens föräldrar och släkt som var djupt religiösa är allt annat än positiv. Så här har jag skrivit hittills:

”Romanen kan utan tvivel kallas en uppgörelse med religion (och förstås kapitalismen), och man kan väl misstänka att Arthurs föräldrar var måttligt roade, om de nu läste vad han skrev. Hans skrivande verkar dock inte ha åstadkommit någon allvarlig brytning i stil med den som beskrivs i romanen. I ett långt brev till mamma på Mors dag 1927, skaldar Arthur bland annat:


Så mycket ville jag ha sagt
men har ej orden i min makt,
att tolka all din kärlek stor
och allt vad gott du gett mig, mor

Min tanke är ej din, o mor,
dock är din kärlek lika stor,
Du är blott skapt för ro och frid,
För god och vek för världens strid.

Men ordet mitt är menat ömt,
Din kärlek har jag inte glömt
En modersfamn, som väntar mig,
jag vet så väl jag har hos dig,
Vad väg i världen än jag går
och på vad bana in jag slår…

Visserligen är detta skrivet innan romanen publicerades, men det antyder väl ändå att det, trots de skilda världsbilder Arthur och föräldrarna hade, fanns en tydlig och stark kärlek mellan dem. Det var band som förmodligen stod pall för rallarsvingarna mot religionen i ”Gudarnas klor”. När Arthur blivit sjuk i Moskva och återvände till Ytterån 1928 var han uppenbarligen välkommen till hemmet. Släktporträtten i romanen var möjligen fjärran från det som Arthur i verkligheten upplevde hemma, och förmodligen visste föräldrarna detta.”

Share Button

Kulturmörker på LT och ÖP?

Share Button

Dkerstin wolgersen 21/4 var det ett evenemang på Designcentrum Östersund i regi av projektet ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan”. Det var ingen händelse vilken som helst. Man uppmärksammade en nyutgåva av Beppe Wolgers Jämtlandsdiktning under redaktörskap av Umeåförfattaren Gunnar Balgård, kanske mest känd för sitt stora arbete om Helmer Grundströms liv. Beppes fyra diktsamlingar har länge varit svåra att få tag så det var verkligen en kulturgärning av h:ströms förlag i Umeå att ta tag i utgivningen.

Inte nog med att antologin var pinfärsk (släpptes 20/4) och att Gunnar själv var med i Östersund för att presentera det hela, dessutom var Kerstin Wolgers på plats och berättade och läste dikter. Läsningen var vibrerande klar och innerlig, man kom verkligen nära allt det som Beppe skrivit om. Vi som var där njöt av varje minut – det var en kulturupplevelse av stor dignitet. Man kan bara beklaga er som missade det hela.

Men hur i hela friden kunde lokalpressen missa denna kulturella läckerhet? Varken Länstidningen eller Östersundsposten var där. Har man lagt ner kulturredaktionerna? Det är fullständigt obegripligt att man struntade i detta. Det kan inte tolkas som något annat än ett totalt kulturmörker. Känns verkligen eländigt.

Share Button

Inledning till ”Några texter om skriftställaren, autodidakten och solitären Arthur Magnusson från Ytterån i Jämtland”

Share Button

Graven

Arthur ur FörfattarenEn lördag i tidig november tog vi bilen, A och jag, och åkte till Näskotts kyrka för att se om vi kunde hitta Arthur Magnussons grav. Blåsten från fredagen hade lagt sig något och solen sken. Ett tunt lager av förvintersnö hade lagt sig över kyrkogårdens stenar och gångar. Det var inte så där gnistrande som det kan vara under högvintern, men heller inte så grinigt kallt som det kan vara under oktober. Vi gick metodiskt tillväga, vandrade fram och tillbaka mellan stenarna och kontrollerade namn.

De första raderna till vänster framför kyrkan var för gamla för att kunna stämma. Men vi hittade två gravar med E:s ganska ovanliga efternamn. Säkert släktingar. Tog foto av stenarna och tänkte att jag skulle fråga vid tillfälle. De många gravarna till höger framför kyrkan visade sig också vara fel tidsålder, men vi läste av alla namn ändå, och det blev många fotspår i snön. Jag böjde mig ner då och då och sopade av snön från en liggande sten för att kunna se texten. Ibland var den nästan försvunnen, utplånad av väder och vind. Emellanåt dolde grön eller grå mossa namn och årtal.

Vi fortsatte upp jämsides med kyrkan där fler gravrader fanns. Först hamnade vi bland de senast döda. Tjugohundratalets begravningar, där sorgen ännu är närvarande. Vi delade upp oss lite mer och jag kunde se A sicksacka bakom de låga häckarna längre bort. Jag ökade takten för jag tänkte att hon skulle ledsna på att vara här och leta. Det är ju trots allt mitt projekt, detta med Arthur, inte hennes.

Redan förra vintern var jag här, fast ensam. Då låg snön djup och det var ingen mening att ens försöka hitta graven och jag lovade mig att återvända på sommaren. Men det blev inte av vilket säkert hade att göra med att mitt skrivande gått i lås. A trodde inte riktigt på mitt sätt att gripa mig an uppgiften, hon hade fått läsa lite och jag frågade om anslaget, stilen. Men hon var inte nöjd och eftersom jag kunde förstå vad hon menade blev jag först nedslagen och förlorade lite fart. Fick börja om från början.

Men nu var vi här i alla fall och det kändes lite inspirerande att plötsligt inse att jag sprungit på Mus-Olles grav, eller Per-Olof Nilsson som han hette. Han har en förhållandevis stor sten i en mittenrad och har ju med Arthur att göra.

Våra fotspår gick fram och tillbaka över hela kyrkogården och den som fick syn på dem skulle nog omedelbart förstå att det handlade om ett intensivt sökande.  Jag rörde mig uppåt igen för att kontrollera gravarna som hade den imponerande och välklippta granhäcken i ryggen. Och där, i början av raden: Magnus Olssons familjegrav. Arthurs pappa, tänkte jag. Inga årtal, inga andra namn. Lovisa, Arthurs mamma var utelämnad.

Vid sidan av den stående stenen med faderns namn, en mindre, liggande. Bruna löv och döda kvistar, aningen snö. Jag viker bort grenar och borstar bort det vita med vanten. ”Skriftställare Arthur Magnusson 1902-1975”. Jag gestikulerar och ropar till A. Jag har hittat honom! Hon vinkar tillbaka och kommer. Vi pratar en stund och jag fotograferar. Det känns bra att ha hittat honom. Men hans mamma är borta. A menade att det ofta var så förr. Det så vanliga osynliggörandet av kvinnor. Och inga årtal på föräldrarnas död. Vill jag veta det måste jag gå till kyrkböckerna.

På hemvägen stannar vi till på macken vid Krokomsporten och köper en liter mjölk. Vi tar en annan väg hem, åker över Dvärsätt.  Jag pekar på den där virveln ute på Storsjön som man ser från bron närmast byn. Den som jag tror har att göra med kraftverkstunneln.  Men jag vet inte.

Share Button

”Swedish theory of love” – riktigt dålig film

Share Button

The_Swedish_Theory_of_LoveNär det gäller Gandinis dokumentärfilm ”The Swedish theory of love” kan inte mer än hålla med t.ex. Annika Borg i tidningen Barometern (http://www.barometern.se/ledare/sa-ensamma-ar-vi-inte-i-sverige/ ): ”Det är en mix av kulturrelativism, exotisering av andra kulturer och ett masochistiskt förhållningssätt till den egna.”

Och inte nog med det, de politiska framsteg som säkerställer t.ex. pensioner för alla och särbeskattning, liksom andra reformer som gjort det möjligt för kvinnor att kunna vara oberoende av en försörjare och man, framställs som vägen mot helvetet, ensamheten, isoleringen, tystnaden och ibland självmord. Bättre då med patriarkala strukturer av gammal hederlig sort där kvinnan håller sig vid spisen och föder barn?

Den socialdemokratiska familjepolitiken från början av 1970-talet får ensamt bära hundhuvudet för den bedrövliga utveckling som skett. Själv undrar jag över den svaga analysen. Var tog konsumismen vägen? Var tog kapitalismen vägen? Var tog världen och globaliseringen vägen?

Och på den positiva sidan: Var tog alla fantastiska volontärer med stora hjärtan vägen? Var tog all gemenskap som trots allt finns i Sverige vägen? Är alternativet det som Gandini visar; ett gäng flummiga ungdomar i skogen som leker new age-ormbo i sitt sökande efter kontakt och närhet?

Generaliseringarna står som spön i backen om ”svenskarna”; hade det handlat om ”invandrarna” skulle det blivit folkstorm. Långt dragna slutsatser sker utifrån enstaka fall och så vidare och så vidare.

Kort sagt: ett elände till fladdrig och tendentiös film som kommer lååångt från höger om ni frågar mig. Att som SF kalla den för en ”underhållande och ögonöppnande dokumentär om den svenska modellens för- och nackdelar”  menar jag är falsk varudeklaration.

Share Button

Några tankar om filmen Amour Fou

Share Button

amour fouSåg filmen i höstas och skrev detta på FB:

Det är inte så ofta som en film får mig att tänka så mycket på vad den egentligen innehöll och kunde tänkas spegla. Men så var fallet med filmen Amour Fou och det gör att jag lämnar biografen lycklig och upplyft.

Den intressanta långsamheten, är en oerhörd skillnad mot det mesta i dagens film där allt ska gå i ett våldsamt tempo, som om filmskaparen tror att det är det enda sättet att hålla uppe tittarens intresse. I Amour Fou framställs allt som ett slags intimt kammarspel trots många scenbyten. Ett fåtal människor och deras inbördes relationer är i fokus. Inte bara den mellan Henriette och poeten Heinrich som utgör tragedins tematiska tyngdpunkt – den om livsledan och oförmågan att uthärda både sig själv och samtiden. I Henriettes äktenskap med Vogel framstår denne som en märkligt modern och generös man som inte vill stå i vägen för hustruns lycka med en annan om hon väljer att lämna honom. Kanske lite överraskande med tanke på det i övrigt rådande så genompatriarkaliska mönster, vilket till och med får Henriette att utan darrning på rösten och med ett leende definiera sig som Vogels egendom. Han framställs också som sympatiskt bekymrad byråkrat och demokrat i motsats till de oerhört reaktionära individer som i övrigt uppträder i deras krets.

Scenerna är som enskilda tablåer där varje detalj är genomtänkt, från de underligt avmätta borgerliga reaktionerna under musikaliska aftnar i Henriettas hem, till de avskalade dialogerna. Växlingarna mellan scenerna är direkta, utan övergångar med glidande kamera eller liknande, men trots detta medverkar tablåmetoden till att förstärka det intensiva låga tempot.

Att höra den vackra tyskan är också en välgörande tydlig olikhet mot den engelska som är så oerhört dominerande i filmvärlden.

När publiken småskrattade åt några av de dammiga åsikter som framfördes slog det mig att detta egentligen var en spegel. Precis så beter vi oss med våra egna tankar om tillvaron – de framförs som eviga sanningar, och även om vi har svårt att tro det, kan det mycket väl hända att man skrattar åt oss om mindre än hundra år.

När reaktionärerna i herrskapets Vogels musikaliska salong talar nedlåtande om bönder som om de knappt vore människor, om demokrati som något artfrämmande franskt som katten dragit in, skär Sverigedemokraternas retorik genom duken mot oss.

Samtiden ekar verkligen i denna tragedi från romantikens tidevarv.

Share Button