Und(s)vika

Share Button

Så lätt det går numera
att vika undan med blicken
Se ner i mobilen

Gömma sig bland andra i trängseln
tunnelbanans inre, ångor dofter ensamhet
Belysningen blinkar till
en mycket kort sekund av mörker, förlägenhet, kanske skam

Anlägga den där minen av att inte över huvud taget höra
eller lägga märke till
vara djupt upptagen

Fattigdomen
utsattheten
passerar så nära att det borde göra ont i oss

Och vi blir alla
tillönskade en trevlig eller ibland underbar dag

Share Button

Omläsning: Camus och Kertész

Share Button

Det kan vara en bra idé att återvända till böcker man läst som ung. Med ökad livserfarenhet och läserfarenhet liksom vidgade kunskaper om allt mellan himmel och jord, kommer texter och berättelser att framträda i nytt ljus. Man ser saker man inte sett förr, man kopplar ihop en boks innehåll med nya yttre händelser och sådant man själv upplevt i sitt liv.

En ung människa kan vara en mycket god läsare, intensiv, hungrig och törstig efter orden, slukande böcker i ett högt tempo ibland med en känsla av berusning. Alltid nära till de stora känslorna, totalt fördömande eller okritiskt berömmande. Det ljumma, eftertänksamma och balanserade var åtminstone för mig som ung läsare knappast en infallsvinkel jag höll högt. Böcker som jag i mitt liv utsatt för denna sorts läsande och som i någon mening betraktas som klassiker eller åtminstone mycket bra, tycker jag förtjänar en ny chans. Det är både de och jag värda. Så nyss kom jag, kanske mest av en slump, att läsa om Främlingen av Albert Camus (1942) och därefter Mannen utan öde av Imre Kertész (1957). Att de faktiskt hängde ihop visste jag inte förrän jag började skriva detta och göra en del efterforskningar.

Det starkaste känsla jag genast drabbas av när jag börjar läsa Främlingen, är obehag. Det finns något så olustigt över huvudpersonens karaktär, vilket omedelbart blir uppenbart. Inte bara genom den berömda inledningsmeningen om att mamman dött, – ”Idag dog mamma. Eller kanske igår; jag vet inte.” – utan också genom ett avskalat, tomt ekande språk. Detta sätt att skriva är konsekvent genomfört i hela boken och medverkar på ett starkt sätt att spegla den unge Mersault och hans liv. Detta liv som inte synes ha någon mening eller mål och som han på ett distanserat sätt låter styras av slump och andra människors infall eller illvilja. Berättarjaget tycks mig vara ett tomt skal, utan egentlig egen drivkraft. Att han inte har några ambitioner eller drömmar framstår så tydligt såväl i hans kärleksliv (vilket är utan verklig kärlek) och arbetslivet (där han avvisar ett förslag om karriär och bättre anställning).

Även om man inte läst boken förut och inte vet hur det kommer att gå ger Camus på ett övertygande sätt läsaren en oroande känsla av att undergången är oundviklig. Främlingskapet inför andra och tillvaron skärps alltmer för att slutligen kulminera i ett totalt avståndstagande från själva livet. Det är absurt att Mersault i sin sista stund i fängelset där han väntar på sin avrättning, finner tröst i det faktum att en människomassa som ska bevittna bilans fall ändå kommer att minska hans ensamhet. ”För att allt må bli fullbordat, för att jag ska känna mig mindre ensam, återstår det mig att önska ett det kommer många åskådare till min avrättning, och att de hälsar mig med hatfulla skrän.

När jag så direkt efteråt läste Mannen utan öde fick jag en tanke om likheter mellan de två romanernas berättarjag. Även på andra sätt tyckte jag mig uppleva en slags släktskap. Detta var kanske inte så förvånansvärt visade det sig när jag började undersöka saken. Imre Kertész blev definitivt påverkad av att läsa Främlingen när han kom över den på 1950-talet. Han har beskrivit det som att han blev drabbad av romanen och kanske fann han där ett sätt att närma sig den berättelseform och stil han försökte hitta för skriva om sina egna erfarenheter av koncentrationslägren[1].

György Keres heter den blott 14-årige judiske pojken i Mannen utan öde, som i Budapest 1944 tillsammans med andra ungdomar tvingas ur sin skolbuss och aningslöst och oförstående (inte för oss läsare givetvis – vi vet alltför väl vad som pågick) får påbörja en resa tillsammans med tusentals andra i trånga utrymmen på godståg där förhållandena är förnedrande eländiga. Som läsare känner man igen alla små steg av avförmänskligande som i intensifierad takt kommer leda till vidrigt tvångsarbete, misshandel, tortyr, svält och gaskamrar. Eftersom vi numera känner historien om nazisternas koncentrationsläger fylls jag även här av ett omedelbart obehag vid läsningens början, och sättet att skriva ur den omedvetne och kanske förnekande tonåringens perspektiv, skapar en undergångskänsla precis som i Främlingen. Man vet att det kommer att gå illa.

Här finns dock inte den tomhet som Camus roman karaktäriseras av, utan snarare ett nästan sympatiskt resonerande hos berättarjaget som är storögt, förvånat och även präglat av en viss förståelse för hur saker måste gå till. När de anländer till koncentrationslägret i Auschwitz blir de avklädda, rakade på huvudet, under armarna och kring könsdelarna. ”Jag var överraskad och lite arg också – men jag insåg ju också att det vore löjligt att hänga upp sig på en sådan småsak, egentligen.

Tillsammans med många andra blir pojken sedan förflyttad till Buchenwald via ytterligare en tredagars resa i en trång godsvagn. För en läsare som vet att detta koncentrationsläger både experimenterade medicinskt med sina fångar, tvingade de tvåhundrafemtio tusen till slavarbete, att åtminstone femtio tusen dog av sjukdomar, undernäring eller blev avrättade, är det verkligen en underlig känsla att läsa den unge pojkens beskrivning när han anländer. ”Buchenwald ligger i en kuperad trakt, uppe på en höjd. Luften är ren, ett omväxlande landskap, omgivet av skogar och med lantliga hus med röda tegeltak i dalarna, gläder ögat varhelst man ser.” En text som kunde varit hämtad hur en turistbroschyr. Han är dock inte där länge utan flyttas till Zeitz. Även här beskriver författaren på ett icke-moraliserande sätt alla vidrigheter som pojken och andra blir utsatta för.

Över huvud taget präglas boken av denna stil, ett i huvudsak distanserat, avskalat sätt att helt enkelt beskriva. Utan att moralisera, utan att vara känslomässigt upprörd (vilket man som läsare ändå blir!) Kanske kan det beskrivas som ett nästan fotografiskt iakttagande och reflekterande. De känslor som Kertész ändå låter pojken ge uttryck för emellanåt, är sådana som nästan förefaller absurda i sammanhanget, till exempel lätt irritation över dåliga arbetsskor. Annars är förvåning det som mest präglar den unge pojken. Storögt ser han omgivningarna, utslagna tänder, krossade näsor, barn som slits från föräldrar, förändrade matransoner, skorstenar och elektriska stängsel. Som läsare förfäras man.

Bokens avslutning är en storartad men nedslående beskrivning av den unge György Keres hemkomst efter att ha blivit frigiven vid krigsslutet. I ett sönderbombat Budapest träffar han en vänlig journalist som omedelbart drabbas av den unge mannens öde och vill få honom att berätta för tidningen. Men det avlöper inte som journalisten förväntat sig. När denne vill jämföra lägren med helvetets alla hemskheter, vill pojken inte förstå, och på en direkt fråga hur han då skulle beskriva dem svarar han: ”Då skulle jag föreställa mig det som ett ställe där man inte kan ha tråkigt…”. Och han fortsätter med en utläggning om tiden, att fördriva tiden som ett fundament i upplevelsen av lägren. Hur man stegvis skapar sig insikter i hur man måste leva, handla och röra sig. Journalisten och den unge mannen förstår definitivt inte varandra. Det gör inte heller de grannar som György senare har ett långt samtal med. En inledande stor sympati från grannarnas sida bryts gradvis ner till ett närmast oförstående avståndstagande och en stark känsla av främlingskap uppstår hos György.

På gatan där han vilar en stund innan han ska söka upp sin mor överfalls han av en ”genomträngande, smärtsam och fåfäng saknad” efter sin ”älsklingstimme i lägret”, det är hemlängtan. Som läsare drabbas jag oerhört av detta. Så svårt, men så nödvändigt att förstå. Så ont det gör att läsa att pojken, nästa gång någon frågar, tänker berätta om ”koncentrationslägrens lycka”.

När jag ser inledningen på denna text kan jag bara konstatera att jag har alldeles rätt: vissa böcker som man läst i sin ungdom bör man definitivt återvända till senare i livet. Det berikar och berör på ett helt nytt sätt.

[1] Han beskriver detta i sin bok ”Dossier K. En självbiografi” (2007).

Share Button

Detta läste jag på Medborgarplatsen

Share Button
Den 13 september firades att Författarcentrum fyller 50 år i år. I Stockholm genomfördes högläsningsaktioner på tre platser, Medborgarplatsen, Sergels torg och Stureplan. Totalt läste cirka 35 författare egna texter eller framträdde med illustrationer. Man hade fem minuter på sig. Min text var ur ett pågående arbete med arbetstiteln ”Fragment söker sitt sammanhang”.
En man och en kvinna möts efter många år. Sitter och dricker en öl på en pub i väntan på tåg. Mannen har fortfarande, trots att lång tid förflutit, mycket dåligt samvete över att en gång ha lämnat henne på ett fegt och skamligt sätt. En bit in i samtalet som mest är en monolog från kvinnans sida, säger hon följande:

— Kommer du ihåg att jag nämnde för dig att min familj flyttade mycket under min uppväxt?

Jag nickade.

— Fram till strax innan gymnasiet, när vi flyttade hela tiden, tyckte jag att livet bestod av en massa ”plötsligt”. Plötsligt är allting bara något annat. Plötsligt är man i en ny stad. Plötsligt går man i en ny skola. Plötsligt finns klasskamraterna inte kvar. Plötsligt är det bara nya ansikten överallt. Plötsligt måste man ta nya tag med allting. Men bara för en tid. Sedan blir det plötsligt igen.

Hon drack lite.

— Det är slitna uttryck, jag vet, men en del säger faktiskt att hemmet är den plats där de hänger sin hatt, andra att hemma är i hjärtat, eller där ens nära och kära finns. Några pratar om hem i meningen ett eget bo, kanske en lägenhet som man sätter sin prägel på genom krukväxter eller en bokhylla.
Jag antar också att tid och det som händer under den tiden innebär mycket för att en plats ska bli betydelsebärande.
Du vet, när det gäller människor som kan bli ens verkliga vänner är gemensam historia så viktigt. Det måste finnas saker man delar med dem. Jag menar upplevelser som går att återkalla och minnas, sådant som i någon mening skapar både en själv och den andre – ger ett vi, en gemenskap, en möjlighet för vänskap.
Nå, jag tror det är samma sak med platsen där man bor. Tillräckligt med tid behövs för att den ska fästa i oss, och tillräckligt med händelser måste också till. Och det som händer bör väl också på något vis vara betydelsefullt – inte bara sova, äta, skita, handla. Mera sådant som att börja skolan, träffa ens första skolfröken, komma trea i en pingisturnering och vinna en ficklampa, klasskamrater man går hem till, ett slagsmål, en sprucken läpp, tjuvrökning. Den första kyssen. Det första jobbet.
Jag tror att om en mängd sådana saker sker på samma bostadsort, och kan förknippas med människor som finns kvar från en dag till annan, då, och först då, kan denna plats få en verklig mening, bli en plats med stort P. Och den blir en tyngd som ger människan stabilitet. Man blir som en sådan där docka går att peta omkull, men den gungar omedelbart tillbaka i upprätt ställning.

— En slående bild, sa jag.

Det var inte svårt att sitta still och lyssna. Jag kunde till och med föreställa mig henne som tio- elvaåring i slagsmål med sprucken läpp. Fast hon talade lite som en föreläsning. Visst var orden liksom utanför henne? Hon var visserligen intensiv, precis som förr, men det var något distanserat över sättet att tala. Ändå var jag rädd att ta samtalet vidare. Visste inte var det kunde ta vägen. Kanske såg hon rakt igenom mig. Den där inträngande blicken var densamma som då, hon hade verkat så mogen och begripit mycket mer om mig än jag själv gjort. Säkert var det så nu också. Precis som andra hade jag saker i mitt liv som jag ville hålla för mig själv, både känslor och händelser. Men det var svårt med henne. Fast varför trodde jag att hon alls brydde sig om mig? Det här var kanske bara ett tillfälle för henne att utveckla sina tankar med någon ville lyssna och inte avbröt med egna funderingar. Hon stakade sig inte, tog inte om, det var inte pauser där hon såg ut att undra över hur hon skulle fortsätta. Kanske återgav hon rentav en skriven text nästan utantill.

Hon fortsatte.

— Givetvis kan också traumatiska händelser spela roll. Man kan hata en plats för vad som hänt där. Betydelsefull, men avskydd. Krig, övergrepp, flykt. Säkert kan ett samhälle man tvingats lämna vara både avskytt och älskat, fyllt med nostalgiska minnen som ständigt återberättas och stärker uppfattningen av hur underbart där var och hur hemskt det var att tvingas lämna. Kanske kan sådana ambivalenta känslor också hindra en människa från att älska och hänge sig åt en ny plats. Själva föreställningen om hem och plats blir så problematisk att man inte kan ta till sig något nytt. Man varken förmår eller vill.

Jag sa ingenting. Tänkte att en del också fyller sin hembygd med mystik, blodslinjer och släktskap. ”Här har vi alltid bott – här har min släkt alltid funnits.” Och de fyller platsen med ett speciellt värde för just den egna familjen och släkten. Man hamnar i motsats till andra som inte anses ha samma anknytning till trakten – ”Detta är inte er plats!”. Man vill inte ge nya bosättare samma tyngd och värde. De nyss anlända har inte samma rätt till platsen menar man, de får aldrig någonsin kalla den sin egen på samma sätt och med samma anspråk. Man pekar med ett anklagande finger på främlingen, ibland hatiskt. Men hur länge är man nyanländ? Två generationer? Tre eller fyra?

Hon fortsatte:

— Många jag känner har en slags sammanhållen upplevelse av barndom och uppväxt. Hemmet där man bodde, kamraterna, skolan, omgivningen, det verkar vara en sammanhängande bild. Så är det inte för mig. Allt är fragment, enstaka polaroidbilder av diverse saker som lite slumpmässigt matats fram ur kameran.
Men en människa är väl mycket just den samlade historien om sig själv. Den man lyckas sätta ihop och berätta för sig själv och andra.

Hon gjorde en kort paus.

— Så vad har då dessa många ”plötsligt” gjort med mig? Har det blivit hack i mig? Kommer jag sluta försöka få ihop allting – acceptera att allt är fragmentiserat? Finns det något hopp i ett sådant accepterande?

Share Button

Lilla stugan

Share Button

Mormor och morfar verkade alltid lyckliga när jag for med dem till deras sommarstuga per cykel, och jag minns allt bara som något underbart.

Att sitta på morfars säck med matjord bak på cykeln var en spännande upplevelse – jag tror han brukade stjäla jord någonstans i staden, eller om han skojade med mig. I alla fall behövdes det matjord där inne i skogen kan man förstå. Morfar drog den tungt lastade cykeln, med mig kvar på, för hand uppför den branta sista backen in i skogen där den lilla stugan fanns bland alla höga tallar och granar. Och jag har intensiva bilder och dofter och ljud kvar inom mig av hur mormor belönade oss alla tre med saft och bulle när vi kommit fram. Hon nynnade alltid, eller sjöng. Saften hade hon gjort själv förstås. Först fick vi dock hämta vatten hos Pump-Larsson, den bofasta kvinnan i ett hus intill. Man trängde sig fram på en liten stig genom den täta skogen. Och plötsligt öppnade det upp sig i en stor gräsplan och där var brunnen med sin grå cementplatta och grönmålade pump. Jag fick hjälpa till. Det var tungt att dra det stora metallhandtaget upp och ner. Först kom det inget, sedan blev det ännu tyngre när man fått ur all luft. Ett klart och kallt vatten ner i mormors metallhink, ibland hade vi mjölkkannan med och fyllde också. Sedan kånkade vi ämbaren tillbaka genom snåren. Mormor kunde också bära tungt precis som morfar. Fast mormor sjöng alltid när hon arbetade, det gjorde inte morfar. Han var rätt tyst över huvud taget.

När vi släckt törsten fortsätter det bara. Mormor sjunger och stökar, skakar mattor och diskar, morfar gräver, planterar och förbättrar med sitt stöldgods, själv skyndar jag mig till den röd- och gulrandiga hängmattan, vältrar mig i och sätter fart med hjälp av det långa repet som morfar bundit i en tall längre bort. Tittar rakt upp. Tallarnas mäktiga grenverk rör sig mot en himmel med mest blått och några vita moln. Skogen är inte bara nära, den är i mig. Och den har aldrig lämnat mig sedan dess. Vad kan man säga om skogen? Ingenting. Skogen behöver varken adjektiv eller beskrivning när man har den. Den bara är. Och man ska ha respekt för den. Ugglan finns där. Och ormen. Och mörkret och gå vilse.

”Kom och hjälp till!”

Jag rullar ur hängmattan och skuttar iväg till mormor. Vi bär väskan med mat. Hej och hå, vad det är tungt, säger vi och skrattar. Håller i var sitt handtag. Mormor lägger sig på knä och jag langar från väskan. Mjölk och öl och smör och ost och leverpastej åker ner i det lilla jordkällarhålet bland blåbärsriset som är så högt och täcker marken mellan huset och vägen. Det är noga med att locket är tätt, säger hon. Så att inte våra små vänner skogsmössen kommer in. Sedan plockade vi blåbär och åt med mjölk och lite socker.

Det var en idyll för mig som barnbarn och jag kände aldrig något annat än kärlek och närhet där. Inte ens när morfar står utanför fönstret i mörkret och försöker skrämma mig och mormor med att han är Månskensmördaren. Då skriker vi förtjust där inne och pumpar sedan lite extra i fotogenlampan som susar på köksbordet och sprider ett sådant där gult och mjukt ljus som ingen ser nuförtiden. Sedan kommer morfar in och skrattar, månskensmördarmorfar, takklättrarmorfar, pilbågebyggarmorfar.

Share Button

Göra sig av med – en pappas novell

Share Button

Min far gjorde ingen karriär inom skönlitteraturen. Han hade dock under en tid en uppskattad och initierad bowlingkolumn i en dagstidning i Skåne. Men visst röjer denna lilla text från runt 1950, en viss känsla för intrig och novellkonstens elementa.

Bild av ursprungstexten

Han hade ingen titel, men jag tog mig friheten att döpa den.

Göra sig av med

av Bengt Ottelid (tidigare Bengt Olsson)

Ja, nu har det oåterkalleligen skett. Det som min fru och jag talat om och planerat i flera veckor, trots ett intensivt motstånd från hela släkten med farmor och mormor i spetsen. Vi har gjort oss av med vår lilla baby.

Jag kommer aldrig att glömma honom med det långa lockiga håret, som stod som en helgongloria kring hans näpna lilla ansikte. Jag kommer heller aldrig att glömma att det var jag själv som tvingade fram det slutliga avgörandet.

Det var i går kväll jag fattade beslutet att nu skulle det ske. Vi hade nyss lagt honom i hans lilla säng, och snäll som han alltid varit somnade han genast. Ja, d.v.s. nästan genast. Först skulle jag förstås sitta en stund hos honom och berätta om ekorren som vi brukade se genom fönstret. När han sedan hade somnat gick jag in till min fru, som satt i vardagsrummet sysselsatt med att stoppa strumpor och lyssna på radion.

”Gerd”, sa jag tungt. ”Det här går inte längre. Vi måste göra allvar av det, hur tråkigt det än är.”

Hon såg hastigt upp på mig och ett plågat uttryck flög över hennes ansikte, och omedvetet gjorde hon en avvärjande gest.

”Nej”, nästan viskade hon. ”Nej, kan vi inte vänta lite till? Det kan väl inte göra så mycket, eller hur?”

Jag stålsatte mig emellertid, fast gudarna ska veta att det kostade på.

”Du vet älskling”, sade jag, ”att vi har talat om detta alldeles för mycket egentligen den senaste tiden. Det vore faktiskt bättre för honom själv om det skett för länge sedan. Han glömmer snart hela saken. Det blir svårare för oss.”

Min fru såg trött upp på mig.

”När?”, frågade hon.

Jag svarade: ”Det är lika bra att inte skjuta på det. Imorgon bitti.”

”Skall du eller jag gå iväg med honom?”, frågade hon tonlöst.

Jag skämdes för att erkänna att det sista jag ville göra var just detta, och därför erbjöd jag mig motvilligt att sköta om saken, men hon märkte genast hur det var fatt, och så kom det si att jag morgonen därpå stod i fönstret och såg dem gå iväg.

Han skuttade som en kalv på grönbete omkring min fru, och hans små ben gick som trumpinnar. När de kommo till hörnet vände hon sig om och såg bevekande upp mot fönstret, men jag skakade sakta på huvudet. Hon hade hela morgonen försökt få mig att ändra mening, men jag hade, trots att det nästan värkte i bröstet, lyckats stå emot locktonerna. Pojken vinkade med båda armarna och såg så glad och lycklig ut, att jag leende i bedrövelsen måste vinka tillbaka.

Så försvann de runt hörnet och jag gick långsamt tillbaka till mitt arbetsrum och satte mig att vänta. Kanske hade vi förhastat oss i alla fall? Tvivlet kom tillbaka i ökad styrka. Han var ju när allt kom omkring bara 2 1/2 år och förstod inte så mycket själv ännu. Men förnuftet segrade ännu en gång, när jag tänkte på hur de större pojkarna på gården brukade reta honom när de trodde att ingen hörde dem, och jag satte mig tillrätta i min stol och väntade.

Efter en tidsrymd som verkade som en evighet hörde jag hur nyckeln sattes i ytterdörren och jag rusade ut i tamburen, och där stod han stolt leende. Min stora pojke.

”Titta pappa”, sa han, ”allt håret är borta.”

Och det var det också. Allt det långa lockiga håret var borta och ur overallkragen reste sig en smal pojknacke stubbad långt upp på huvudet, men där var det lika knollrigt. Jag förstod att jag på morgonen för sista gången sett vår lilla baby, och nu stod framför mig en liten pojke, som var omåttligt stolt över att ”allt håret var borta”.

”Vad skall mormor och farmor säga?”, suckade min fru och tittade på pojken. ”Tycker du inte att han ser lite konstig ut?”

Visst såg han lite konstig ut, men han såg ut som en grabb ska göra.

Share Button