Skansbron

Share Button

En vana jag gjort mig

I det ännu svaga morgonljuset
promenerar jag
raskt: (uppvärmning)

utrustad: reflexer och en liten blinkande lampa
(för att synas)

Privatbilismen står som spön i backen ner mot Skansbron
Trafikljusen följer så fint sin programmerade ordning

Farliga män i lycra störtar fram på sedvanligt sätt
En och annan dödsföraktande vanlig människa på två hjul
rullar motståndslöst nedåt

Från bygget: morgontvekande hammarslag
Sakta rörelse i de väldiga kranarna
Från de stora broarna ovan: gnissel från tunnelbanan
Sus från ännu fler bilar

Stannar på Skansbron
tar ett foto med min mobil
Som häromdan
som när jag passerar nästa gång
som en vana jag gjort mig

Share Button

På sorgen tänkte jag

Share Button

2014-08-08 15.13.15Och på sorgen tänkte jag

Är den måhända uttryck för vår värdighet
vår mänsklighet
Kanske det mest fundamentala

Jo, jag vågar nog säga:
Du är icke människa om du inte kan sörja

Share Button

Framtiden för ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan”

Share Button

Kära vänner av litteraturen och projektet ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan”! 

När vi startade ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan” hösten 2010 på Galleri Bolin var vi inte helt på det klara vart det skulle ta vägen. Den ursprungliga idén var enkel: korta föredrag med fokus på författare och böcker som hade anknytning till Jämtland. Bakgrunden (förutom att vi själva tyckte att det verkade kul) var att litteraturens ställning i Jämtland tycktes oss svag och vi ville med en liten insats göra något för att försöka ändra på det.

Med tiden, och genom den uppskattning som projektet rönte både bland publik och lokalpress, fick vi ekonomiskt stöd och hittade en del nya former för evenemangen. De kom att ibland innehålla musik, presentationer av litterära sällskap, besök av nationellt kända författare och uppläsningar där man fick höra både nyskriven och publicerad poesi, utdrag ur både redan utgivna som kommande romaner och noveller. Uppläsningsscenen för lokala författare som vi skapade genom ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan” tror jag varit den viktigaste aspekten av det vi gjort. Jag vill också tro att vårt projekt genom sin höga kvalitet och bredd medverkat till att Länskulturen uppmärksammat litteraturen på ett annat sätt än tidigare. Den sidan av saken känns mycket bra.

Under den tid som jag var ordförande i Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr, dvs fram till våren 2014, var drivandet av ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan”   oproblematiskt. Tillsammans med den anställda författarförmedlaren vid den tiden, Theres K Agdler, kunde planering och praktiska saker skötas på ett bra sätt. När Theres sedan slutade i samband med att jag avgick som ordförande, hamnade projektet i ett annat läge. Även om vi redan tidigare, utan större framgång, försökt få till ett nätverk som kunde vara med som både idéutvecklare och arrangörer, så började det hela nu bli mera tungrott. Under en tid var jag mer eller mindre ensam med det hela, men det underlättades av att det var enkelt att få folk att ställa upp som talare eller uppläsare. I november 2014 tillkom några personer och det hela såg ljusare ut. Vi hade dessutom organisationsbidrag från Länskulturen. Ansökan grundade sig fortfarande på Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr, där vi också hade en bra ekonomisk redovisningsmodell som hjälp.

Men trots nya personer stod frågan ändå kvar: Hade vi krafter och resurser nog att fortsätta projektet?

Eftersom jag flyttat till Stockholm klargjorde jag att mina insatser inte kunde vara som förut. Jag tog på mig att medverka till att sköta ekonomin, skriva ansökningar och sköta vår hemsida som etablerades hösten 2014 (http://jamtlitt.se ). Även nyhetsbreven tog jag på mig att hantera. Men att vara med som direkt arrangör var inte längre möjligt på samma sätt som förut. I de samtal som fördes bland oss fem-sex personer som deltog, var inställningen självklar: man ville fortsätta projektet. Samtidigt stod det klart att det inte fanns så mycket tid att satsa, alla var inblandade även i annat viktigt, både i jobbet och på fritiden. Personligen tyckte jag förstås att det skulle vara bra om vi kunde fortsätta, men att det å andra sidan inte vore stor sak om vi lade ner det hela. Att driva ett projekt framgångsrikt i sex år och tjugosju evenemang är verkligen ingen dålig sak.

Det finns dock en sak som jag tycker vore tråkigt med att lägga ner ”Sätt litteraturen på Jämtlandskartan” och det är det faktum att vi skapat en scen för lokala författarna där både mer och mindre etablerade kan möta en intresserad och entusiastisk publik. Kanske är det vår viktigaste insats. Att denna scen skulle försvinna vore ett bakslag för litteraturen som vi definitivt inte behöver.

Men för att kunna gå vidare på något nytt sätt behövs fler frivilliga krafter. Finns de?

(Även publicerad i Östersundsposten >>  och Länstidningen >>…)

Share Button

Berättelser

Share Button

Människan som art är optimistisk till sin karaktär snarare än tvärtom. Annars skulle vi nog inte ha befolkat de mest underliga och svårartade platser där vi finns. Boplatser i norr med kyla och isvindar, värme och torka på andra platser. Vi tycks bära med oss en obändig känsla av att saker och ting nog ska ordna sig, en föreställning som inte lätt låter sig nedbrytas. Kanske finns det alltid livshopp, förtröstan om att förändring till det bättre är möjlig, magiskt underbart tänkande som bär oss.

Och ändå.mangehalv

Allting kan tyckas synnerligen svårt. Att leva, att älska, att dö. Att förstå och förhålla sig till livet, dess vidunderlighet, dess orimlighet, dess gåtfulla och samtidigt grå realistiska sida.

Kärleken. Hur den övermannar oss, dränker oss i ljuvlighet, lyfter oss mot ljus och förtröstan.
Eller plågar oss med sin frånvaro. Lämnar oss att falla.

Ständigt detta fallande. I kärleken finns det yttersta fallet. Ibland mot vansinnet.
Man kan känna skräck för detta. Uppleva både livet och kärleken som ett hot om att rasa ner i mörker.
Eller ett löfte: Släpp taget vid stupet och sedan vila, sluta kämpa, bara stillhet, uppgivenhet.

Berättelser om dessa saker måste alltid vackla på gränsen mot galenskapen och det magiska, ostadigt luta sig mot både uppgivenhet och förtvivlad upproriskhet.

Berättelser, tror jag, är våra trevande försök att förhålla oss till livet, kärleken och döden. Man prövar sig fram i historierna i hopp om att någonstans få en glimt, finna en ton, någonting att hålla sig i. Något som, åtminstone för stunden, kan representera en slags sanning. Även om vi vet att denna strax kan komma att vittra bort. Berättelser som ett vacklande, en osäkerhet. Kanske kan de ändå ge oss en bättre förmåga att uthärda trots att vår förståelse av livet, kärleken och döden alltid kommer att förbli ytlig och ofullkomlig.

Share Button

Som jävla granskogen

Share Button

(Detta är inledningen till en novell publicerad i antologin  ”Orter och ställen” 2016) Foto: Jeroen Kransen

Plogbilen gjorde en sista sväng efter den senaste veckans snöande, vallarna vid vägen var höga och det var två dagar före julafton. Molnen hade skingrats, himlen blekblå, allt stilla, fruset. Solen var inte stark, men intensiv, uppe bara en mycket kort stund nu mitt på dagen.

Mia och Henrik gled fram i hög fart på den packade snön. Att åka två på en spark är något av en balansakt och för att bli riktigt bra måste man ha övat en del med sin partner. En arm om den andre, var sin hand med stor och varm vante på sparkens yttre handtag. Mia och Henrik kunde. De tryckte ifrån med fötterna, taktfast. Hennes röda halsduk fladdrade, det blonda håret som stack fram under mössan var täckt av rimfrost. Hans skägg var nedisat och tårarna hade frusit på kinderna. Det var minus tjugosju och hon hade berättat att hon träffat en annan och tänkte flytta ner till Malmö. Allt var ordnat. Henrik hade fått veta det igår kväll och bestämt sig för att fara iväg så fort han kunde. Resväskan låg surrad på sparken. Ingen jul hos hennes föräldrar som åren innan. Det kunde han inte stå ut med.

Men ännu for de fram med sparken längs byvägen som bara ett verkligt samspelt par kan.

Mia kände sig lättad, det var över nu. Hon hade dragit på det, att bryta upp är aldrig enkelt. Allt skulle vara klart innan hon sa något. Så ville hon ha det.

Henrik klev på tåget, ingen kram, ingen nickning till avsked.

Mia såg honom där han satte sig på fönsterplats, han tittade inte ut. Hon stod kvar på perrongen medan rälsbussen for iväg och drog upp stora snömoln längs banan. Sedan vände hon sparken och började åka hem mot föräldrarnas hus. Solen försvann bakom skogens granar och det mörknade hastigt.

Foto: Hilkka PellikkaFoto: Hilkka Pellikka

Share Button